Göteborgsposten – 3 september 1869, sida 1

— —— — — —— — Ingen af Malmö stads förutvarande representanter önskade blirva ätervalda, och då i nämnde stad stor brist råder på personer som ville mottaga förtroendet, så läto kabinettskammarherren Geijer och handl. Kruse till slut öfvertala sig att mottaga ett förtroende, som annars af så många ifrigt eftersträfvas. Apotekaren Ekeroth i Wexiö besegrades nu af lektor Rundbäck och den förre betrias således ifrån att sitta bredvid Jöns Pehrsson — förutsatt att han blir återvald, hvilket jag tror kommer att inträffa sedan han dels af Dagens Nyheter fått en särskild betattning sig anvisad i Andra kammaren, dels lärer i hemorten gälla såsom martyr for sin ståndaktighet, äfven i rättegångsväg. Det kostar på mig att den treslige Marstrandsrektorn icke kommer upp. Men så går det — de som glada äro få lemna plats för de allvarsamma, Vid ett tillfälle då riksdagsmannen Jöns Pehrsson under sistförlidne riksdag var mer än vanligt uppretad, lät han Andra kammarens ledamöter förstå, att han med pressens biträde skulle rita af dem och det så, att de skulle. minnas honom. Riksdagen afslutades, och den ena veckan efter den andra har gått, men Jöns Pehrssons utlofvade opus har ej afhörts. Häromdagen utkom i bokhandeln (fråa hr A. L. Normans officin, der annars blott andligt sinnade skrifter tryckas) en broschyr: Andra kammarens män under riksdagen IoHG7—1869. Ändtligen, tänkte jag, har Jöns Pehrsson infriat sitt löfte, antagande att han var denna broschyrs törsattare. Jag stod fast i min tro ända tills jag kom till skildringen af Jöns Pehrsson sjelt; då började min tro att vackla, och när jag kom till slutet af boken nödgades jag medgifva: den är värdig den store representanten för Sunnerbo, men han har ej kunnat skrifva den — ensam åtminstone. Vid närmare besinning och vid sammanställningen af åtskilliga omständigheter blef det uppenbart att han icke hade anvan del i broschyren, an att hans egendomliga ton, som icke år den fi naste, blifvit på ett lyckadt sätt imiterad. Alla trihandlare behandlas der så illa som möjligt är — det fattas blott att de stämplades säåsom landsförrädare — dernäst ocn lika illa behandlas alla som ha kredit i privatbankeryn och som derföre ej vilja äta upp dessa, och vidare skonas icke heller de nyliberala. Endast anhängarne al landtmannapartiet få nåd för sorfattaren, de äro alla patrioter af prima qva lit och pålitliga när intet annat kan sagas om dem. Men den aldra bäste at dem är dock — hr Emil Key. Hvad om honom ytwras är så väl och vackert utfördt, utt det har prågeln af en — autobiografi. Man får veta at: han är godsegare och kongl. sekreteraro(det senare dock en oriktig uppgilt, enär denna titel är sjelftagen), en framstående man i sin ort, delande sin tid mellan omsorgen att förvandla sin egendom till en mönstergård samt omfattande statsekonomiska, sociala, politiska och estetiska studier och skrifurtälleri-; författare af en mängd förtjensttulla tidningsuppsatser, riktade mot frih. Gripenstedts sinanssystem. Alla dessa egenskaper, 1 förening med hans vältalighet, gjorde honom till en så godt som sjelfskrifven chef för den op: position inom kammaren, hvars uppkomst var en naturnödvändig följd af systemet och det allmänna betrycket. Hans befattning har säledes varit att representera den stora msren. Hans storverk är att ha ÅForganiserar och sammanhållit landtmannapartiet. Mer än någon annan (har han) varit föremål för ilskan, bitterheten och smädelsen från syste mets anhängare utom som inom kammaren. Man har sökt genom flitiga upprepningar ölvertyga allmänheten, att hans strätvanden hut vudsakligen härrörde af personlig äregirighet och atsäge att vinna inträde i statsrådet, du likväl hans hållning endast varit ett konse qvent vidhållande at den ståndpunkt han trän början intagit. Om slutpunkten har varit en taburett i perspektiv, upplyses dock ej. Slutligen anföres: För bildens fullständighet mi tilläggas, att hr Key med fin bildning, mindre vanlig menniskokännedom, stor fyndigheti de batten, ädelhet i tänkesätt och entusiastisk D 12Q1