Göteborgsposten – 3 september 1869, sida 1

— Men jag skall lyckas, sade hon, jag skall strö ut penningar ... I det hon erinrade sig både sin ed och den döende: Mariannes hotelser, tillade hon i dämpad ton: — Jag måste ju för öfrigt lyckas... det är ju priset för förlätelsen ... jag har svurit! ... Förvåningen hämmade nästan tant Mdies lätta tärar. Att hennes nicce, med hånderna ännu varma af mordet, kunde beherrska sig så, resonnera, uppgöra planer, det öfvergick hennes förstånd. — Hvilken jernfast karakter! tänkte hon. Det var derföre att hon i sin förblindelse ej märkte hvad tillochmed don medelmåttigaste observator skulle ha märkt. t M:me Blanche satt på sin säng med upplöst hår, flammande kinder, ögonen lysande af yrselns glans. Hennnes hastiga tal och underliga åtbörder röjde, huru mycket hon än sökte beherrska sig, hennes förskräckliga själsförvirring .. Långt efter sedan solen gått upp och det börjat bli rörelse i slottet, satt den unga qvinnan, känslolös för yttre omständigheter, och förklarade ännu huruledes hon var säker på att inom ett år ha hunnit derhän, att hon kunde återgifva Maurice dEScorval Mariannes barn... N Men plötsligt höll hon upp midt i sitt tal... Instinkten sade henne hvilken fara hon kunde löpa genom att förändra något i sina vanor. Hon skickade derföre bort tant Medie efter att ha