Göteborgsposten – 2 september 1869, sida 2

— vill du förklaro, frågade hon, hvad som tilldrog sig i Borderie, hvad du gjorde der? M:me Blanche darrade. — IIvad rör det dig? svarade hon. — Io, jag led förskräckligt under de tre timmar som jag fick vänta på dig. Hvad var det för hjertslitande rop jag hörde? Hvarföre ropade du på hjelp? ... Jag förnam liksom en rossling, hvilken kom hären att resa sig på mitt hufvud... Huru kom det sig att Chupin bar dig i sina armar? ..; Tant Mådie skulle kanhända ha packat in sina saker samma natt och lemnat Oourtomieu, om hon sett hvilka blickar hennes niåee kastade på henne. I detta ögonblick önskade m:me Blanche att vara allsmiiktig som Gud för att krossa, tillintetgöra denna fattiga slägting, detta vittne som med ett ord kunde störta henne och som hon alltid skulle ha nära sig, en lefvande förebråelse för hennes brott. — Du svarar mig ej? ... återtog den stackars tanten. Det var derföre att den unga qvinnan öfverlade med sig sjelf, om hon borde säga sanningen, så förfärlig den än var, eller tänka ut någon antaglig förklaringsgrund. Bekänna allt! Den tanken kunde hon ej fördraga; det vore utt med kropp och själ öfserlemna sig åt tant Mådies godtfinnande. Att å andra sidan ljuga vore att blottställa sig för att tant Medie skulle förråda henne genom något ofrivilligt utrop, då hon — hvilket ej kunde slå fel — erfore det brott som begåtts i Borderie.