Göteborgsposten – 2 september 1869, sida 2

Förgisterskan, hade nämligen börjat tänka på de möjliga följderna af sin afskyvärda handling ... Hon hade förut ej tänkt derpå, då hatet omtöcknade hennes hjerna som rusets ångor oa Fruktan för straffet, den obeskrilliga ångest som följer på brottet tryckte nu hennes hjerta så att dess slag nästan dämpades. Sedan rättvisan blifvit underrättad om brotte den helt visst söka den brottslige, oen göra allt upptäckande. IIcem försäkrade skulle för hans henne väl, att den ej skulle komma ända till he ne, att man cj skulle misstänka henne, förhöra henne, gri a henne, kasta henne i fängelse, döma henne! ... Hon tänkte ej på något annat än detta och uppgjorde redan sin försvarsplan, valde vittnen som skulle tala för hennes oskuld, förberedde sig på att bevisa att hon ej kunnat vara på det ställe der brottet begicks. Men så stort välde hon än hade öfver sig sjelf, kunde hon ej förtära en enda bit mat. Eu munsbit som hon försökte tugga vämjde henne till den grad att hon nödgades spotta ut den. Hon öfverfölls af äckel, hennes mage blef i oordning; hon trodde att hon skulle få uppkastningar som den andra hvilken hon förgiftat... Hon gjorde emellertid sådana anordningar att domestikerna skulle tro att hon superat och begaf sig skyndsamt åter till sängs ... Då, när dörrarne till våningen blifvit stängda och man ej mer behöfde frukta några nyfikna, närmade sig tant Medie sin niece.