Göteborgsposten – 1 september 1869, sida 1

Vår inspärrning blef oss emellertid i längdon så onthärdlig att vi, kosta hvad det ville, beslöto att försöka skaffa oss upplysningar. Vi förändrade taktik. Från att ha varit stilla och undergifna blofvo vi plötsligt ostyriga och ursinniga. Vi uppfyllde fängelset med våra protester och rop, vi begärde oupphörligt få tala med direktören; vi begärde franske ambassadörens bemedling. Resultatet lät ej länge vänta på sig. En vacker eftermiddag slöppte direktören artigt ut oss, dock ej utan att ha uttryckt den saknad han erfor af att nödgas skiljas från så älskvärda och betydande fångar. Vår första omsorg var att skynda till ambassaden. Vi träffade ej ambassadören, men förste sekreteraren mottog oss. Han rynkade ögonbrynen sedan jag framställt vår sak och hans min blef utomordentligt allvarsam. Jag erinrar mig ord för ord hans svar: Min herre, sade han till mig, jag kan försäkra er, att de förföljelser, för hvilka ni varit utsatt i Frankrike, ej ha något att skaffa med er inspärrning här. Då jag blef förvånad, tillade han: Jag skall öppet säga er min tanka. kn af era flender, tänk sjelf efter hvilken det kan vara, måste ha intlytelserika bekantskaper i Turin ... Ni var honom utan tvifvel till besvär, han har hos myndigheteroa utverkat ert gripande af den piemontesiska polisen . . Jean Lacheneur slog handen i det bredvid stående bordet så att det skakade. — Ah!... ambassadsekreteraren, hade ritt, utropade