Göteborgsposten – 25 augusti 1869, sida 1

den med att för henne nämna sitt namn såsom en sista hämnd ... Hon tänkte endast på att draga sig tillbaka utan att bli bemärkt at sitt offer ... Att fly, aflägsna sig så fort som möjligt, lemna detta hus hvars golf brände hennes fötter, det var det enda hon ville. Alla hennes ideer voro förvirrade, en enda, egendomlig, hemlighetsfull, oförklarlig känsla bemäktigade sig henne; det var ej förskräckelse, det var den bestörtning som följer på brottet, den slöhet som följer på mordet... ; hmellertid gjorde hon våld på sig och väntade några minuter, men då hon såg att Marianne alltjemt förblef orörlig med tillslutna ögonlock, vågade hon sakta öppna dörren och gå ut i rummet. Hon hade ej tagit tre steg förrän Marianne plötsligt, som om hon blifvit galvaniserad, reste sig upp med armarne i kors för att spärra vägen för henne. Rörelsen var så förfärande att m:me Blanche ryggade tillbaka ända till ett af fönstren. — Marquisinnan de Sairmeuse!... stammade Marianne, Blanche ... här. Pinnande en forklaring på sina lidanden genom närvaron af denna unga qvinna som varit hennes väninna utropade hon: — Förgifterska! ... Men m:me Blanche hade en af dessa jernnaturer som kunna krossas af händelserna, men som ingenting kan böja.