Göteborgsposten – 25 augusti 1869, sida 1

drar den senare att sjelf blifva kandidat. Om jag icke missräknar mig allt för mycket, så åtnjuta de lika stort anseende inom valdistriktet. Hr Uggla är dock tvifvelsutan ifrigare socialdemokrat. För ett skyndsamt genomförande af programmets alla reformyrkanden, hyser han naturligen färre betänkligheter än frih. Bonde, hvars utsigter att nu blifva vald sannolikt förmörkades genom hans underlåtenhet att infinna sig vid mötet. Det pikantaste vid folkmötet i Södertelje var ingalunda den påfallande och klandervärda indolens hvarmed man omtattade yrkandet på det täcka könets medborgeruga likställighet med det icke-täcka — ehuru för det förra representanter voro tillstädes (pepparkaksgummorna), men också, hvarföre gjorde ej dessa sina rättigheter gällande? — icke heller att man utan tvekan ropade ja till förslagen om de konsultativa statsrådsplatsernas mdragving, handelsoch nåringslagstiftningens betryggande mot reaktion, topograliska kärens förenande under en chef med generalstaben, latitudsystemets förändring — allt frågor hvilka det är mer än tvifvelaktigt huruvida de lågo inom mötets portåö; utan det pikantaste monfentet bestod uti en högst originel skrift som ordföranden nödgades uppläsa, författad på egen hand af tf. d. landtbrukaren Svanbeck, f. d. utgifvare af en tidning hvaraf endast ett i ordets sannaste betydelse makalöst nummer utkommit. I nämnde skrift, hvars uppläsning utgjorde ordförandens mödosammaste arbete, bevisade sig hr Svanbeck gå långt utanpå alla nu lefvande hatare af privatbankerna; men han bevisade också dessa inrättningars förderflighet på ett så anslående sätt, att ingen vid mötet kom sig före att säga ett enda ord till deras försvar, ehuru det ju kan vara möjligt att någon af de närvarande såsom låntagare eger kredit i en eller annan privatbank. Det betydelsefullaste momentet vid mötet var dock ordförapdens atslutning at detsamma. På intelligensens jakobsstege står hr Siljeström högt, och på Söderteljemötet stod han obestridligen högst. Han var der den högre upplysningens apostel, och han visste ganska vil huru den församling var konstruerad inför hvilken han ordade om nödvändigheten för folket sjelft art sätta sig in i frågorna (naturligtvis ätven i de politiska), och detta ej blott uti deras allmännelighet utan äfven i detalj, med egna ögon se och kontrollera så mycket som möjligt; och vidare att de allmänna mötena just rvore ett medel att kontrollera pressenn, — och dessa uttalanden gjordes inför ett auditorium som han icke fann lämpligt för ett föredrag angående undervisningsvåsendet. Jag besarar att han nu hade blicken allt för mycket fästad på det törestående riksdagsmannavalet i Södertörn, och att han — för att begagna ott vulgärt, men expressivt uttryck — stök de närvarande valmännen om munnen med fraser, som väl smickrade deras fåfänga, men hvilkas valör han ej vid tillfället påaktade. Det föreftoll mig som var han fast besluten vatt bjuda öfver både den närvarande riksdagskandidaten kapt. Uggla och den frånvarande frih. Knut Bonde. Men det anstår dock icke hr Siljeström att i täflan med dessa uppträda såsom Polichinell. Folkmötet på Drottningholm var i allo mera naivt, under ledning at nämndeman Fröling, hvilken i flera broschyrer, alla försedda med anslående titlar, på ett särdeles originelt sätt debuterat såsom statsekonom och ifrig anhängare af protektionssystemet tillämpadt på landtbruket. Han åtog sig ordförandebetattningen endast med vilkor att få deltaga uti hvad han kallade diskussitionen, och väl var att detta vilkor accepterades af mötet. Häradshötd. Hultgren höll ett längre och mycket grundligt föredrag om beskattningsväsendet, börjande med 1205 års stadga rörande frälsehemmanens uppkomst, och gick så igenom med mycken seghet alla deretter utgilna författningar i samma ämne, slutande med påståendet att vårt nuvarande beskattningssystem var det mest tryckande och olämpliga 4 verlden, hvilket slog an på åbörarne, hvars verld just icke sträcker sig långt utom Svartsjölandets gränser. Talarens yrkande på en lika beskattning slog deremot icke riktigt an på ordföranden, som troligen är frälsejordsegare, och dessa ha ingen håg att utan ersättning genast ställas på samma linie med skattejordsegarne. Ordföranden pläderade derföre tör en kompromiss vid beskattuingsvåäsendets reglerivg, hvilket så grep målaremästaren Lindborg (från Stockholm) af förtjusning, att han komplimenterade ordförandens försonlighetsande — hvilken dock ej räckte will slut. Hr Fröling är en mycket varm vän at friheten, men icke alls af tull-triheten, hvilken