Göteborgsposten – 25 augusti 1869, sida 1

— Ja, ropa du din älskare, tänkte hon, ropa! ... Han skall komma för sent. Då Marianne ännu en gång upprepade detta namn, fortfor hon: — Lid! du som ingifvit Martial det afskyvärda modet att öfvergifva mig, mig, hans hustru, marquisinna de Sairmeuse ... Dö, och min man skall återkomma till mig ångerfull. Nej, hon hade ej förbarmande. Om hon kände sig till den grad beklimd att hon knappt kunde andas, kom detta sig helt enkelt af den instinktlika fasa som en annans lidande ingifver, ett intryck som är helt och hållet fysiskt, men som man tilldelar det vackra namnet känslofullhet, då det i sjelfva verket blott är en yttring af egoism. Emellertid försvagades Marianne synbart. Snart hade hon ej ens styrka att klaga, hennes ögon slocknade och efter en stor ansträngning som förde en blodig fradga till hennes läppar, föll hufvudet tillbaka och hon rörde sig ej mer. — Skulle det vara slut! mumlade m:me Blanche. Hon reste sig upp, men hennes ben darrade och förmådde knappt hålla henne uppe; hon var nödsakad stödja sig mot dörrposten. Hjertat var ståndaktigt, oförsonligt, men köttet svagt. Hennes inbillning hade aldrig kunnat fatta ett skådespel sådant hon nu såg. Hon visste att giftet ger döden; hon anade ej de qval som förorsakas af giftet. Nu tänkte hon ej längre på att öka Mariannes lidan