Göteborgsposten – 23 augusti 1869, sida 2

urskiljde hon två af blätt glas, på hvilka ordet gift var skrifvet öfver några bokstafstecken som hon ej kunde tolka. Gift! ... M:me Blanche stod öfver en minut utan att kunna vända sin blick från detta ord. En djefvulsk ingifvelse uppväckte hos henne en ideförbindelse mellan innehållet i dessa flaskor och den skål som stod på kaminen. — Hvarför icke!... mumlade hon, jag skulle smyga mig bort sodan ... Men en förfärlig tanka hejdade henne... Martial skulle komma med Marianne, hvem kunde säga att det ej blefve han som skulle tömma innehållet af skålen! ... — Gud får afgöra!... mumlade den unga qvinnan. Bättre för öfrigt att veta sin man vara död än tillhöra en annan qvinna!... Med stadig hand tog hon den ena af flaskorna... — Man kan nästan säga att m:me Blanche alltsedan sitt inträde i huset ej hade medvetande af sina handlingar. Hatet förvirrar hjernan, liksom alkoholsångor. Men det rysliga intryck hon erfor vid beröringen med glaset skingrade henres rus; hon blef åter herre öfver sig sjelf, hennes förmåga att öfverväga hvad hon gjorde återkom... Beviset derpå är att hennes första tanke var denna: — Jag är okunnig tillochmed om namnet på det gift jag håller i handen... Huru stor dosis bör jag gifva henne? Bör det vara mycket eller litet?... (Forts.)