Göteborgsposten – 23 augusti 1869, sida 2

I I i velseoch spionerisystem har innästlat sis derstädes, hvilket kommit befolkningen at börja röra på sig. Till England hade ett antal belgiska ar betare inkallats af några katoliker, för att byg za ett nunnekloster. Förbittrade häröfver angrepo de engelska arbetarne dem och et förfärligt slagsmål uppstod. Den heliga abbe dissan har i tysthet låtit undanskaffa bel. gierna. Så rasar öfverallt befolkningen mot klo. sterväsendet — ett märkligt förspel till det stora spektakelstycke, som man gifvit benämningen: det ekumeniska mötet i Rom. Likasom den stora allmänheten står helt hypen inför denna anti-klosterliga rörelse, hvilken redan uppnått så stora proportioner, så blickar man jemväl förundrad på den stigande spänningen mellan Preussen och Österrike, hvilken redan är förd så långt, att man måste med en viss oro spörja sig sjelf: Drifves ej Luropa rakt i krigets armar? Vi ha omnämnt den preussiska depeschen af d. 4 d:s, i hvilken Österrikes rikskansler v. Beust nästan i formen af ett ultimatum ställes till ansvar för yttranden, som han haft i delegationernas budgetutskott och rörande hvilkas innehåll och ordalydelse ej någon enda ossiciel version föreligger. Wienertidn. Neue freie Pressc, som gäller för v. Beusts organ och i denna sak helt säkert talar efter inspiration, anmärker till denna depesch: Den ingifver den förmodan, att Preussens uppträdande afser något helt annat, än det hvilket angilves som motiv, och denna förmodan föranleder oss att tillägga berlinerdepescherna en vida störro betydelse, än de under andra omständigheter skulle ha. Bladet tror neml., att afsigten med de från Berlin utgångna aktstyckena är att framkalla yttranden, hvilka skola visa, huru långt Preussen kan gå i kränkandet af pragerfreden, innan Frankrike sätter sig deremot. Preussen kan ej förbli stående vid Main, om det icke vill riskera, att det hela skall störta samman, och derför begagnar nu hr v. Bismarck ett långsökt tillfälle att framställa sina djertvea påstäenden om, att det alls icke angår Österrike, hvad han och de sydtyska regeringarne efter ömsesidigt aftal företaga sig, i det pragerfreden icke ändrat regenternas suveräna rätt att träffa hvilka iiverenskommelser som helst. Spektaklet mot Wien är således till en del riktadt mot Frankrike; men vi betvifla, att denna preussiska taktik skall nå det mål, som föresväfvat densamma vid affattandet af de två sista depescherna ... Osterrike kan icke prisgilva pragerfreden utan protest, om det än måst sinna sig i en brytning mot densamma: det kan derför icke uppfylla Preussens fordran. Men å andra sidan skall hvarje tillbakadragenhet blifva af Preussen ansedd för förräderi mot Tyskland och konspiration mot Frankrike. Huru den österrikiska rikskansleren än besvarat den preussiska utmaningen, skall Preussen deraf utdraga de fientligaste slutledningar. Man har att göra med ett väl uttänkt system, med en diplomat, som vet, hvad den vill, och med säker hand styr framåt. Sedan den nu cn gång vågat sig så långt fram, skall den förbli stående vid, hvad den hittills forVi öfverlemna oss ej åt några illusioi afscende på det mera vänliga, en försonlig uttydning medgifvande alternativet i siutet af den sista preussiska depeschen; det går ut på, att Osterrike skulle göra bot och bättring och kyssa det svärd, som vid Sadowa sändes genom dess kropp. icke sökt. ner Vi ha något fullständigt återgifvit dessa betraktelser, hvilka vi anse duspirerade af v. Beust, emedan de sprida dess ljuslåga, vid hvars sken man bör läsa v. Beusts svarsdepesch till Preussen. I densamma, hvilken meddelas af Neue frei Presse, framhåller v. Beust först, att interpellationer öfver yttranden, som hållits i delegationernas utskott, icke kunna komma på tal, emedan de icke stå under utländska regeringars kontroll. Grefven anför derefter att Wienerkabinettet i afsende på de före pragertroden undertecknande mellan Preussen och Sydtyskland afslutade militärfordrag ännu alltJjamt befinner sig på den försonliga ståndpunkt, som dikterade depeschen at d. 2: Mars 1867, hvilken grefve Bismarck då utan invänning mottog. Trogen denna notes uppfattning, undviker rikskansleren att diskutera de i preussiska depeschen af d. 4 Aug. uppställda spörjsmål och framhåller blott att wienerkabinettet i sörutnämnda note uttalat sig deröfver, att vid pragerfredens undertecknande den detta föregående afslutningen af de bekanta fördragen förhemligats för Österrike, hvarigenom den österrikisko underhandlaren beröfvats möjligheien att intör sin regering framlägga den frågan, huruvida det i fredstordraget förekom