Göteborgsposten – 19 augusti 1869, sida 2

— ——— Men alla dessa hopblandade tankar försvunno för ett rysligt tvifvel som fick insteg hos henne: — Om Martials bref dolde en snara! Kan marquis do Sairmeuse vara en så utmärkt man, kan han mena uppriktigt! ... tänkte hon. Men hon viile ej att han skulle vara en så utmärkt man. Redan förebrådde hon sig att ha kunnat, att ha vågat jemföra Maurice dEscorval och marquis de Sairmeuse. Det steg Martial tagit syntes henno mer än misstänkt; Marianno började uppmärksamt studera brefvet, som om hon hoppats upptäcka ett spår af den snara som han lagt för henne. En fras ådrog sig snart hennes uppmärksamhet : Ni bör veta hvar baron dEecorval döljer sig, skrof marquisen, Ålåt honom känna mina planor ... — Se der faran, tänkte Marianne. Man har tänkt att jag, så fort jag erhöll detta bref, skulle skynda mig att frambära det till baronen, och att man genom att följa mig i spåren skulle lära känna hans tillflyktsort. Hon lyckönskar sig och var helt stolt öfver sitt skarpsinne. Resultatet af dessa misstankar var att hon under fem dagar ej vågade begifva sig till det ställe der Poignot vanligtvis väntade henne. Då hon slutligen kom dit, fann hon, ej Poignot utan abbs Midon, som var helt orolig öfver hennes frånvaro. Det var mörkt, men Marianne kunde lyckligtvis Martials bref utantill. (Forts.)