Göteborgsposten – 19 augusti 1869, sida 2

läter sig på en liberal väg. Jag vet nog, att en nådehandling ej bildar en politik, och att samma hand, som undertecknar ett amnestidekret, kan inom en månad underteckna en afskyvärd handling. Men jag underkastar mig — utan för mycket motstånd — det intryck af belåtenhet, som dagens officiela tidning gifver, och jag vill, vore det också endast för 24 timmar, finna mig nöjd och hoppas utan någon baktanke. Nu bör regeringen framhärda och icke låta sig afledas från den goda vägen genom eggelser från höger eller venster. Det är naturligt att amnestien icke skall vara af den verkan, att den gör dem till bonapartister, som äro republikaner, eller att den gör den närvarande regeringen till ett ideal för regeringar. De som i går bekämpade makten, skall äfven i morgon angripa den, och Jag tänker för min del icke att kasta bort min ammunition. Det är derför mer än troligt, att det bland kronans rådgifvare skall finnas några goda själar, som vilja ge eftertryck åt de våldsamheter, som kunna komma att utöfvas, och att ställa dem under rubriken otacksamhet. Man skall kalla den amnesti för svaghet, som tilllåter hr Henri Rochefort att sjelf komma och värfva valmännens röster. Man skall ropa, att man ej bör gå längre på eftergifternas väg; att ett steg mera skulle vara farligt. andra sidan skola de oförsonliga, de som äro logiska i sin trosbekännelse, icke afväpnas. Eftersom det är deras rätt, skola de åter upptaga de vapen, som makten lemnar, och betjena sig af dem med hela sin kraft. Det skall lända till det allmännas fördel, om regeringen icke låter sig mera förskräcaf några, än retas af andra, och om hon utan tvekan fullföljer till dess yttersta konseqvenser den nya politik, som senatsconsultan och amnestien inledt. Det franska samfundet skall undergå en oundviklig ombildning, hvilken ingen makt skall kunna förhindra. Skulle det icke för makten vara en roll af storhet, att så till sägandes göra sig till nödvändighetens medarbetare, för att påskynda verket? Är icke detta en roll, som bör kunna fresta de mest ärelystna personer? Nåväl, denna roll kan man öfvertaga, och det är icke för sent att utföra den. Åt den, som skall förbereda den oundvikliga framtiden och, i det han afser från sitt eget jag, mildra den sluttning, på hvilken de nya generationerna rusa att eftersöka en förnuftig och giltig organisation af samfundet, åt den skall Historien förbehålla sina bästa sidor och hennes erkännsamma gratstickel skall utplåna den dystra skriften från de första dagarnes blad. Ty tolken, hvad man än må säga, glömma lättare det onda, som man gjort dem, än det goda, som man förskaffat dem, och för ett ord, uttaladt under en dag af entusiasm, har man sett dem förherrliga konungar. Må amnestien af d. 15 Aug. vara början till en ny wra. Det är hög tid, att vårt olyckliga och stora land, som oupphörligt vacklar mellan revolutionen och despotismen, finner sin jemnvigt och kan fritt andas ut. Nationen, trött vid de plötsliga, förfärliga skakningarne, men fast besluten att träda i besittning al sig sjelf, skall icke begära någonting bättro, jag tror det fullt och fast, än att få isin ordning amnestera maktens forntid, om denna genom sina handlingar bevisar, att det vill gå med folket och bistå det i dess ombildningsverk. Amnestidekreten af d. 15 Aug. äro handpenningarne på ett nytt kontrakt. Hvad regeringen betalar med nåd, skola vi betala med moderation. Må hon derför framgent handla som en lojal och klok bolagsman. Men det är väl, att hon blir öfvertygad om, att vi icke gerna vilja alltför länge afvakta de handlingar, efter hvilka vi skola bedöma henne, emedan vi väntat i så många år, att vi i närvarande stund äro mycket otåliga. Det ligger ett visst mått af frihetshänförolse i denna uppsats. Såvidt vi kunna finna, är stämningen verkligen höjd i Frankrike med anledning af amrestien, som bekräftar det genom författningsförslaget visade liberala sinnelaget, och den skulle vara ännu mera lifvad, ännu högre, om icke allvarliga farhågor för kejsarens helsa plötsligen kommit och kastat sin slagskugga öfver den leende tafla, man ville upprulla för de oftast med litet belåtna fransmännen, hvilka dock äfven ej vilja nöja sig med mindre, än att de få allt. Frankrikes sanna vänner kunna derför ej göra bättre, än att så mycket som möjligt försona sig med kejsaren och hans intentioner, samt understödja 22 —