Fran Utlandet. Kejsar Napoleons amnestidekret, som inledes med orden: I det vi genom en händelse, som motsvarar våra känslor, vilja fira hundrade årsdagen af Napoleon 1:s fodelsedag ..., är mycket omtattande och synes hatva gjort ett godt intryck i Frankrike. En pariserudning, som annars tillhör oppositionen, säger med anledning af detsamma följande, hvilket tvifvelsutan uttrycker en temligen allmänt gängse mening och derför må här finna plats: Journal Officiel har icke gäckat de sörhoppningar, som man uuder sista veckan hyst. Kejsaren har undertecknat det mest omfattande amnestidekret, man kan önska sig. Han har ej pålagt de medborgare, för hvilka detta dekret åter öppnar fäderneslandets portar, något af dessa vilkor, som skulle förringa såväl den, som gör dem, som den, hvilken antager dem. Amnestien är afgifven utan något slags förbehåll. Detta är godt: jag ville tillägga, att det är klokt, om det icke föreföll mig oriktigt att tillskrifva småsinnade planer at ett enskildt intresse, en handling, som utmärker sig för storhet och högsinthet. Man skall anmärka, att amnestidekretet är undertecknadt af alla ministrarno. Detta är vigtigt. Man måste deraf draga den slutsatsen, att suveränen utan sörbehåll godkänner sin regerings nya förhållanden och att han hädanester associerar sina ministrar med sina handlingar. Man kunde ej på ett bättre sätt inleda den nya regimen och det finnes i valet af detta tilltälle någonting ridderligt och taktfullt, som bär sjeltva suveränens stämpel. Samtidigt med landsflyktingarne, återvänder hoppet genom den port, som amnestien nyss Öppnat, och man kan tro, att det denna gången är på fullt allvar, som regeringen in