Göteborgsposten – 14 augusti 1869, sida 1

temligen atligsen period. Om man skulle antaga, att fört:s åsigter delas af den stora allmänheten, hade det derföre varit vida önskligare om denna nvarnande röst höjts, så fort den Strakoschska teaterplanen bragtes å bane — och deraf har aldrig gjorts någon hemlighet — varit vida mera gagnande i sak, än att nu, då det är för sent, likt forntidens Kassandra uttala det dystra: Snart skola Trojas murar ramla! som ligger i spådomar sådane som: voerhörda uppoffringar; kort varaktighet af denna glansperiod (e) i vårt teaterlif, ekonomisk ruin o. 8 v. Som det nu är stäldt, torde förf., om han vill vinna gehör, i en af honom sannolikt lifligt efterlängtad framtid se sig nödsakad att återkomma till ämnetk. Måtte detta då ske, medan tid är! Vi äro optimister, vi upprepa det, vi hoppas så gerna att i höst och vinter få en liten ersättning för den i konstnärligt hänseende -pintorra sommaren. Ty det är alldeles som om alla kungliga teaterns artister, de lyriska såväl som de dramatiska, ingått en hemlig ötverenskommelse att, i motsats till hvad andra år lyckligtvis varit fallet, denna sommar ge Göteborg den och den. Fru Strandberg hrr Behrens, Dahlgren, Uddman och Dente, flyga likt skälmska sängartåglar från ort till ort, än äro de helt nära oss (i Jönköping), än våga de sig öfver Sundet och låta till och med sina toner ljuda Åbland skandinaver och tyskar och slå sig slutligen ner på endast några timmars väg ifrån oss, men hit komma de nog icke. Fru Stenhammar, hr och fru Arlberg, hrr Willman och Lundqvist sjunga så att det ger eko bland vestra kustens klippor, bland Norges Fjelde, men oss bevärdiga de icke med en ton, hr och fru Almlöf samt hr Eimlund ha föredragit de uppfriskande saltsjöbaden i Lysekil framför svettbaden på Nya Teatern, hr Fredriksson far oss stolt förbioch fru Lund dansar hellre sin yrande Tarantella för the Kalmariter och andra smålänningar än hon sätter sin förtjusande tåspets på vårt teatergolf. Vi förtjena således någon ersättning — måtte vi få den! På brunnsoch badorterna deremot, der vet man att roa sig! I Marstrand Tivolitest, på Särö kostymbal och vid Mössebergs kallvattenkuranstalt — äfven Kaskettenlund kallad — musikalisk dramatisk soire. Jaha, hvad tycks? Musikalisk-dramatisk soirbe på Ranten, ty dit var sceren förlagd, och detta med benäget biträde at kända och erkända sällskapsförmågor från sjelfvaste Göteborg, som här senast gjorde furore i Mohrens sista suck! I går gafs soiråen da capo, och då till förmån för en behöfvande qvinlig, dramatisk artist, som begagnar baden vid Mösseberg. Den kommande veckan frestar till tvenne hasardspel i stort: kapplöpningen om Måndag och Konstflitslotteriets 7:de utlottning om Tisdag. Den förra bjuder på vackra hästar och skickliga ryttare, den senare på ovanligt vackra vinster, deribland äfven — en velociped. Denna, liksom alla de öfriga i allmänhet prydliga och smakfulla artiklarne, kunna dagligen gratis beses i lotteriets lokal i Museum. Kapplöpningen eger i år rum tre timmar tidigare än förra året, kl. 2 i st. s. kl. 5 e. m. Skälet dertill lärer vara, att man genom denna anordning velat bereda tilltälle sör besökande från Särö och Marstrand samt utmed jernvägslinien att kunna återvända till sina resp. utgångspunkter redan AIåndags e. m. Säröbåten algår nomligen kl. 5, blandade tåget kl. 5,20 och Marstrandsbåten endast för denna gång kl. 6 e. m. I hkhet med sistd. år, taga vi oss äfven nu friheten påpeka det angelägna i, alt de besökande icke medtaga hundar till kapplöpningsfältet. Som man torde påminna sig, blef ett hundkreatur vid fjolårets kapplöpning ett offer för uraktlåtenhet i detta hänseende, blof ötverridet, och gick sedan för rackaren i våld. Detta torde i denna tid, då hunddagarnegöra skäl för namnet och en bland slägtet Canis familiaris utbruten och vidtomkring sig gripande vepidemichals hjernoch mag-infslammation) dagligen bellestuadligen till ömhjertade husbönders sörtviflan nödgar dessa att låta nämnde skräckliga myndighet afskära duras älsklingars lissträd. Omsorgen för hunden torde kanske uträtta, hvad den för menniskan och hästen, ensamt, icke förmått! Bland i ellofte timman till Konstutställningen anlända taflor befann sig en ny tafla af prof. F. L. Storeh i Köpenhamn. Den an lände kort före utställningens afslutande och fick efterträda Gertners Läasande flicka, som den lycklige egaren brann af längtan att tå införa i sin eleganta våning. Prof. Storchs tafla föreställer en norsk Spillegut som vid midnattstiden invid den skummande sorssen mottager inspiralioner från naturandarne, hvilka omgifva honom på alla håll, titta fråm ur forssens skum, öppna bergens klyfta och visa huru dvärgarne smida sina skatter i dess innersta. Det ligger mycken nordisk poesi ötver denna speleman, som ser gubbar och vi tro oss veta att den åldrige, älskvärde konstnären på denna tafla nedlagt mycket arbete. En tafla af samma konstnär, behandlande ett liknande motiv gjorde mycket uppseende på konstutställningen i Nordtyskland för några år sedan och såldes der. Stycket, som är till salu, är efter konstutställningens slut exponeradt i Musei tafvelgalleri. Veckan har för öfrigt erbjudit ett slags gengångare af Larsmessan, med thy åtföl1