Göteborgsposten – 14 augusti 1869, sida 1

tecknade, som samma olycksdag anlände hit från Stockholm, stadda på lustresa till förmälningshögtidligheterna i Köpenhamn. Vi ha oss icke bekant om, efter hvad annonserna 1 hufvudstadens tidningar om sagde resa utlofvade, god musik eller en sängqvartettbefunno sig ombord, men ett veta vi, att vid ankomsten hit en faslig disharmoni var rädande: musikus eller icke, med eller utan sångröst var hvar eviga passagerare längt ifrån god, ond som ett bi var man på ventreprenören. Visserligen var man lyckligen och väl landsatt i Göteborg, men på samma gång också — strandsatt på den återstående delen af resan. Entreprenören, titulus Winberg, hade ovarken ångbåt eller guld tll sin disposition; förgätves uträckte han sina (tomma) händer till ett ohörsamt folk, hvilket hårdnackadt pockade på tur och retur, under det att han envist orerade om Åotur. Man skrek på polig, på rättegång och på skandal, men lyckligtvis kalmerade man sig i råttan tid för att hinna med Nore, som kl. 5 på e. m. ångade åstad till Köpenhamn, medförande de 140 lustresande, hvilka fått en nog dyrköpt erfarenhet af, att när man sätter sin lit till en tapetserare, kan det understundom bära upp efter väggarne, äfvensom at att den tyska lotterdevisen: Jeta blliht das Gliick im Weinberge! äfven omplanterad i det svenska spekulationsvingleriets osunda jordmån kan befinnas vara — en humbug. Tycho-Brahe-molnet sträckte sig den dagen utöfver Göteborgs horisont ända till Wenersborgs. Den glade Carl Johan hade nyss, sjelf en mensklighetens rotunda ar de mest vördnadsbjudande dimensioner, med det allvar som stunden kräfde proseterat: Allt mera ljust det blir i den rotunda, Som menskligheten till sitt tempel fått, han hade vidare med sin klangfulla, melodiska stämma utbrustit: Och full af glädje helsar jag i sången Den ljusa sal, som viges in i qväll — — — Pang! Några sekunder derefter slocknade gasen och talaren försvann i ett tjockt mörker. Som man vet, var det sedan rakt omöjligt att i then nattene få lif i gasen och Wenersborgarne fingo gå till sängs, oberusade af Kärleksdrycken för den gången, men utan tvifvel föga mildt stämda mot stadens gasbolag, på hvilket hela skuggan af den fatala förmörkelsen lärer falla. Men gasbolaget tröstar sig nog: gasbolag i allmänhet, intet nämndt, men intet glömdt, kunna den konsten. Hvad gör väl en smula mörker här och der, bara det ser ljust och trefligt ut i — revisionsberättelsen! Det lider allt närmare den tid, då våra teatrar skola öppna sina portar. Hr Strakosch gör sitt bästa för att på ett värdigt sätt kunna motsvara en vördad publiks fordringar; utan wvifvel skall detta äfven lyckas honom, såvida icke dessa utsträckas öfver det rimligas gräns. Må man ihågkomma, att man befinner Big i Göteborg, icke i Stockholm, Paris eller London! Det är ett vidlyftigt företag hvarpå hr S. inlåtit sig, utan publikens kraftigaste me verkan, skall han icke lyckas bringa det till slut. Man hör så ofta hos oss klagomål ofver den totala bristen på förädlande förströ elser. Välan, den kommande säsongen, skal vi hoppas det, erbjuda en rikedom af dylika, man får nu se, om det ligger vågot allvar i dessa klagosånger, om de äro ärligt och uppriktigt menade, om de äro ofrivilliga uttryck af längtan efter något bättre eiler endast en bannal jargons tomma munväder. Man får se, om de njutningar, hvartill den musikaliska och den dramatiska konsten här vänligt skola inbjuda, kunna förmå att segra öfver kalasernas, biljardens, spelbordets, schweizeriernas och — tarrachimmernas tjusande lockelser, om teatersalongerna skola stå tomma, under att man i de eleganta våningarne gäspar sig fram till supåen, i enskilda eller allmänna förfrisk ningslokaler med de målade bladen?, biljardköen eller testpokalen i handom depenserar mera på en afton än kanske en hel gpektakel-vecka skulle kosta! För vår del äro vi optimister; vi tro icke att så kommer att ske, vi äro fullt och fast ötvertygade om, att här verkligen finnes en stor och aktningsvärd publik, hvilken med glädje skall begagna sig af de tillfällen som snart skola erbjuda sig till, utan tvifvel, mera förädlande förströelser än dem vi här ofvan antydt. Vi tro så, ända tills vi bli öfvertygado om motsatsen. , Innan vi afsluta detta ämne, ett ord i sörbigående! Vår kollega på platsen meddelade i Tisdags en insänd artikel Om operans estetiska betydelse. Denna särdeles talangfullt skrifna uppsats innehåller obestridligen en mängd ganska ampra sanningar, mycket som EN 22 8 — — -, dn 2