Göteborgsposten – 14 augusti 1869, sida 1

len äro samt — sorgligt att omtala! — äfven rån och stölder. Det synes oss, att der vore bäst, om äfven gengångarne försvunne. Att det skulle bli klämtning af samma dag, som Friv. Brandkåren hade sin sammankomst, kunde man nästan ha sagt på förhand. Lyckligtvis firades dock icke valet af kårens nya chefer med — salut. Det var denna gång blott en liten oskyldig skorstenseld, som illustrerade högtidligheten, men något i den eldfängda stilen skulle det ändå vara. På en kyrkogård icke långt ifrån staden finnes en grafvård, hvarå kan läsas följande välmenta men obegripligt klassiska inskrift: Härunder vilar i lifstiden Hemansägaren ärlige och förständige S... A....... från I ...... Store gården född 18 ., d 5 Febr död 18 .. 13 Mars samt vid hans Sida vilar hans onga doter som gik litet före en huld fader ned i grafven hon födes hit till värden Maia kaisa S. d: 30 Juli 18.. och dog 18 .. 25 Januari. ja sof nu dessa i frid och ro må vi som här skola alltid redo vara vi skola och hädan fara Denna tavl är opsat till åminelse of en i sorg efterlemnad kiär man och barn. Kan någon räkna ut, hvem det är som opsat tavlon? Några dagar innan konstutställningen alslutades stodo tvenne goda vänner framför en af de vackraste, ännu osålda taflorna. Den der taflan skulle du köpa, bror!, sade den ene. — ÅJag? Nej, hvarför de! — Jo, se du har rå du — —. — Abja, hvad råheten beträffar så ...., började den andre smått krämande sig, men afbröt sig helt skamflat då vännens gapskratt gjorde honom uppmärksam på till hvilken infam tvetydighet, han i hastigheten gjort sig skyldig.