Göteborgsposten – 13 augusti 1869, sida 1

skytten; det är ej för att fråga mig om min helsa är god, som ni så bär uppchäller mig och som ni lägger en så smeksam ton i er röst... Ni behöfver mig? M:me Blanche behöfde göra en anstränguing för att tillbakahalla en rörelse af förskräckelse och vedervilja; detta hindrade henne dock ej från att i den mest beslutsamma ton yttra: — Nåvil! ja, jag har en tjenst att bedja er om... — Ahl! ah!... — En mycket litt tjenst, för öfrigt, som ej skall kosta stor möda, men för hvilken ni deremot skall bli väl betald. En lätt tjenst! ... M:me Blanche sade detta med en bekymmerslös min, som om det verkligen varit fråga om den obetydligaste sak i verlden. Men huru väl hon än spelade sin roll, blef den gamle tjufskytten ej narrad deraf. — Man begär ej så alldeles lätta tjenster af en sådan man som jag är, svarade han. Alltsedan jag efter min förmåga tjenade den goda saken, i enlighet med hvad man fordrade genom offentliga plakater och med fara för mitt eget lif, tror sig hvarochen ha rättighet att med penningar i hand komma och fordra att jag skall begå skurkstreck ... Det är sannt, att de andra betalade mig; men allt det guld de ha gifvit mig skulle jag vilja ha förmåga att smälta och stöpa in i deras magar! Ah! de skurkarne!... Det var ungefär i samma ordalag som Chupin svarat Martial, då denne kom och bad att han skulle uppspåra baron dEscorval.