Göteborgsposten – 13 augusti 1869, sida 1

M:me Blanche förstod att hon beträdt en orätt väg. — Men jag är ej otacksam, jag, sade hon; jag glömmer ej dem som varit mig nyttiga. Chupin afbröt henne med en ironisk åtbörd. — Så säger man förut, svarade han i en ton af dämpadt raseri; men sedan blir det en annan visa. Innan det skedde kallade man mig min käre Chupin, eiler min redlige och förträfflige gubbe, det var vänskapsbetygelser utan all ända, komplimanger så långa som armen, jag var konungens värdige tjenare, jag skulle rädda Frankrike ... Sedan blef jag helt simpelt en skurk, en förbannad och afskyvärd varelse . .. Hertig de Sairmeuse kan säga er om jag ljuger, han den uslingen som öfverlemnade mig åt mina fiender, han som jagade bort mig som en galen hund... Gå, jag vet hvad det kostar de små att lyssna till de storag ord! Gå er väg, och om ni har några skurkaktiga planer i hufvudet så utför dem sjelf... Han lade åter sin bössa öfver axeln och skulle aflägsna sig, då en plötslig tanke, en ingifvelse af hatet, genomkorsade Blancheis hufvud... — Det var just emedan jag visste allt detder, yttrade hon, som jag bad er stanna. Jag trodde att ni gerna skulle vilja tjena mig, mig som hatar Sairmeuserna. Denna bekännelse höll den gamle tjufskytten qvar. — Jag tror visst, sade han, att ni hatar Sairmeuserna i närvarande ögonblick ... De ha narrat er liksom de ha nurrat mig, men... — Nåväl? — Inom en månad kommer försoningen . . . Och hvem