Göteborgsposten – 13 augusti 1869, sida 1

rande förhällanden, naturligtvis icke efter förtjer A2 M-d vv De nyförmålda stodo fritt och säkert midt i den entusiasm som omgaf dem och helsade gladt rörda åt alla sidor. Kronprinsen var klädd i dansk generalsuniform med Eletanterordens breda, blåa band öfver skuldran, Dannebrogsordens tecken omkring halsen och det lilla siltverkorset på bröstet. Kronprinsessan, som är nästan lika lång som sin gemål, såg täck ut i sin ljusa, glada drägt och den uthållighet, hvarmed hon midt under ösregnet afhörde ett alltför långt tal och en under dylika omständigheter äfven något för läng sång, var beundransvärd. Hon var klädd i en hvit sidenklädning med röda garneringar och uppfästad med röda rosetter; öfver denna bar hon en hvit burnus och en för väderleken fullkomligt lämplig tät, hvit kappa som dolde hennes figur. Den lilla hvita hatten, också garnerad med rödt, lät med sin hvita plym och slöja det ungdomsfriska ansigtet behagligt framträda. De uttrycksfulla ögonen och de rika, ljusa hårmassorna bidrogo väsentligt till det fördelaktiga intryck som prinsessan vid detta sitt första framträdande gjorde. Köpenhamns öfverpresident, geheimeradet Brestrup bringade fursteparet den första välkomsthelsningen på dansk grund. Ilan yttrade i sitt tal som under kanondundret var svärt att pa något afständ uppfatta, att det jubel som här ljöd dem till mötes var ett uttryck för känslor, som med hka stor värma närdes af alla under dansk spira lydande undersåter, ja, delades öfverallt, der en dansk tunga talar och ett danskt hjerta slår. Liksom brudgummen blifvit kär för det land, som sett honom tödas, genom det allvar, den trofasthet och högsinnthet, som betecknat hans lefnadsfärd, så visste danska folket att bruden i sitt hem, i sitt land och hos sitt folk förvärfvat sig en kärlek, som det nu skulle göra allt för att ersätta henne och i det danska folkets namn ville han nu önska dem glädje och lycka i en rik framtid, tillförsäkrande dem, att folket icke närde någon varmare önskan än denna: att dela väl och ve med sitt konungahus. De kraftiga hurrarop, som följde på detta tal hade knappt förklingat, förr än kronprinsen trädde fram på estraden och med kraft, säkerhet och en röst, som hördes öfver hela platsen, yttrade: Vi bringa eder vår varma och hjertliga tacksägelse för det mottagande, som blifvit oss beredt i min älskade födelsestad. Vi mottaga dessa uttalanden såsom kommande icke allenast från den, utan från hela det danska folket. På min älskade hustrus vägnar, kan jag säga eder, att hon skall omfatta detta sitt nya fådernesland med samma kärlek som det land, hvilket vi nyss lemnat. Måtte den förbindelse, som vi nu slutit, vara ett nytt vänskapens och kärlekens band mellan de tre nordiska rikena. Jag egnar er ännu en gång vårt hjertligaste tack! Ännu några hurrarop och den stora sångkören uppstämde, fbeledsagad at orkester, Carl Andersens vackra välkomsthelsning, till hvilken P. Heise hade komponerat en förträfslig. men, under för handen vast uppskattad och beaktad musik, och hvarur vi anföra de tre sista verserna: Löft hoit dine Taarne, Bisp Axels Stad! Mens Korsbaneret hilser fra hvert: Nu kommer, nu kommer, nu fölges ad, Hvad ret dit Öie har kjeert! Og drys dine Blomster, Du Lilievaand! Udover den straalende Karm: Den bringer dem begge Haand i Haand, Som Drömmen det kvad i din Barm! Og hev nu dit Hoved, Du danske Svend! Mens Oiet saaer speile dit IIaab; Her gryer for dit FeÅdreland Dagen igjen, Her vinder din Fremtid sin Daab! De sista vackra stroferna blefvo signalen till ett på nytt utbrytande jubel, som från detta ögonblick utan uppehåll följde brudparet på dess tåg. Sedan kronprinsen ännu en gång mera enskildt tackat de omkringstående för mottagandet, steg han jemte sin gemål upp i Guldkarethen, som med sina 6 vackra hästar, sin pudrade kusk och sina galaklädda betjenter derefter satte sig i rörelse genom norra Toldvodporten ut i esplanaden och vidare genom Bredvaden, öfver Kongens Nytorv, Holmens Kanal och Holmens bro till Christiansborgs slott, följd af ett städse på nytt utbrytande jubel, med hvilket kyrkoklockornas klang blandade sig och helsad af ett sannskyldigt blomsterregn samt då och då belyst af en enstaka solstråle, som bröt fram mellan de tjocka sk, arne. Klockan hade nyss slagit 2, då tåget satte sig i rörelse från Toldbodplatsen och straxt efter kl. 13 ankom det till Christiansborgs slott, så att det endast behöft 3 timma för hela den långa sträckan och detta oaktadt det endast kunde röra sig framåt fot för fot. Skådespelet var öfverallt detsamma; jublet, blomsterkastningen och hänryckningen gingo som en långsam bölja genom de många tusende, som strömmat tillsammans på denna enda linic. Ilela den öfriga staden var liksom utdöd, allt var tillbommadt, tomt och öfvergifvet; såvida inbrottstjufvarne icke voro gripna af den genomgående feststämningen hade de utan tvifvel ett präktigt tillfälle att verka i sitt kall, ty äfven polisstyrkan var starkt koncentrerad i Just på denna linie. Man fick egentligen först en H aning om folkmassans oerhörda storlek, då tåget hunnit fram till slottet och åskådarelederna upplös te att hon beträdt en orätt väg. 4 4 as Blanche förstod