Göteborgsposten – 11 augusti 1869, sida 2

Hon tillhörde den man, hvars namn hon bar, som en betjent bär sitt livrö, en man som flydde henne... Hon kunde ej för framtiden bestämma öfver sin person utan att bryta mot sociala fördomar, utan att draga en storm af ironi och förakt öfver sitt hufvud. Några ord hade blifvit uttalade, tvenne Åja vexlade, och det var slut, oåterkalleligen, för alltid slut! ... Hennes öde var bestämdt, endast Martials eller hennes egen död kunde bryta en kedja som var fastare hopfogad än galerslafvarnes. Hon var ej tjugo år och det var förbi med hennes ungdom, hennes lif, hennes förhoppningar, tillochmed hennes drömmar. Verlden dömde henne utan appell att lefva ensam, tröstlös, under det Martial, fri från fördomars tvång, kunde lägga sin brottsliga kärlek i öppen dag. Hennes svartsjuka fantasi framställde för henne Marianne triumferande, stolt öfver sin oblyga lycka, njutande af sin seger... — Ah!... det är afgrunden på jorden! ... utropade hon. Det var åtminstone någonting ditåt. Det är ej i första ögonblicket efter ett förskräckligt fall som man känner allt sitt onda... De värsta plågorna komma först senare . ... På samma sätt var det först flera dagar efter sin återkomst till slottet Courtomieu som m:me Blanche kunde fullt uppfatta vidden af sin olycka. Hvarje morgon förde så att säga med sig sin tribut af nya qval. (Forts.)