Göteborgsposten – 11 augusti 1869, sida 2

afdelning, men sastän hans vänner ifrigt uppmanade honom att taga till ordet, var han likväl endast åhörare och säges tillochmed ha aflägsnat sig förr, än diskussionen var slutad. Bland talarne framhållas särskilt Maupas och Persigny, hvilka båda uttalade sig i liberal anda. Inalles skola öfver fyratio föredrag ha hållits i de fem afdelningarne, och ett helt tjog ändringsförslag har bebådats. Valen af utskottets medlemmar angisvas hafva utfallit så, att majoritet vunnits för bifall till regeringens förslag, ehuru vissa bestämmelser antagligen komma att bli på ett klarare och tydligare sätt affattade. Detta gäller isynnerhet om art. 2, emedan man i densamma vädrar en riktigt ståtlig Pandorasask till författningskäbbel. För öfrigt är det egendomligt att se, huru obestämda meningarne äro i afseende på författningen. Antagligt är väl icke, att reformerna skola komma att tillfredsställa befolkningen, eller rättare lagstiftande kåren, hvarför ätven engelska tidningar högt uttala den fruktan, att passionerna skola blossa upp och ge anledning till stormiga uppträden, at hvilka kejsaren skall begagna sig, för att åter göra en statskupp. Oss förefaller dock en dylik politik väl mycket mefistofelisk, äfven om man icke tager i betraktande, att den föga egnar sig för en 60:årig gubbe, hvilket Napoleon III är. Vi nämnde vidare det ekumeniska mötet i Rom. Det synes nu vara temligen afgjordt och visst, att detsamma kommer att befatta sig med frågan om att uppstila påfvens oselbarhet som dogm. Redan börjar en ganska liflig tiraljörfäktning i de katolska länderna, der den ena broschyren efter den andra börjat utkomma, sysselsättande sig med detta ämne. Sålunda utkom för någon tid sedan i Tyskland en afhandling: Petra Romana, eller Påfvens ofelbarhet. i hvilken den pseudonyme författaren sökte bevisa det riktiga i den jesuitiska satsen om denna ofelbarhet. Som svar på denna afhandlig har d:r Michelis utgifvit en annan broschyr: ÅPåfvens oselbarhet i den katolska sanningens ljus och den humbug, som det nyaste försvaret drifver med saken. I denna påpekar förf. den skola, som inspirerat den första afhandlingens författare och hvilken, efter hvad det vill synas, står i begrepp att taga det tysk-katolska presterskapets framtida bildning om hand. Han visar vidare, att genom förklaringen af påfvens oselbarhet hela kyrkoförfattningen, sådan den af den katolska kyrkan antogs såsom af Kristus sjelf insatt, omgestaltas och tillintetgöres. Han protesterar mot insinuationen, att hvarje god katolik måste bekänna sig till en sådan lära. Emellan författningsändringen i Frankrike och ekumeniska mötet i Rom består emellertid ett samband, hvilket ej kan borträsonneras. Skulle neml. mötet gå för långt i sin opposition mot den moderna bildningen, så kan man taga for afgjordt, att den redan mot den franska ockupationsarmens qvarblifvande i Kyrkostaten ogynnsamt stämda allmänna meningen i Frankrike skall veta att skaffa sig ett sådant uttryck inom lagstiftande kåren, att regeringen skall nödgas böja sig derför. Frarsmännen ha nu lärt, att de kunna genomdrifva sin vilja, och de skola ej förbli stående vid ett non possumus från ens kejsar Napoleon III:s sida. Förändringar i den franska politiken i afseende på Rom stunda derför med säkerhet. Inom de officiela kretsarne i sjelfva Rom berättas det, att polisen upptäckt en vidt utgrenad revolutionär sammansvärjning, hvilken bildats, för att förhindra det ekumeniska mötet eller att åtminstone afskära dess förhandlingar genom mord och eldantändningar. Troligen uppspunna historier, ehuru det är faktiskt, att ett djupt demoraliseradt tillstånd råder i Kyrkostaten, der stråtröfverier och plundringar dagligen strafflöst begås och brotten äro så stora och täta, att några distrikter lefva under ett verkligt skräckvälde. Kardinalerna ha vid sitt sista sammanträde förhandlat frågan, om utländska makters representanter skulle ha tillträde till mötet, eller icke. Beslutet uttöll nekande, ehuru man öfverenskom om sådana anordningars vidtagande, att representanterna skulle genast kunna om törhandlingarne underrätta sina katolska suveräner. I öfrigt stå på dagens promemoria depeschkriget mellar Österrike och Preussen; den egyptiska frågan och det carlistiska upproret i Spanien. I afseende på depeschkriget, har nu den österrikiska pressen uttalat sig afvisande mot den preussiska noten af d. 18 Juli till hofvet i Wien, i hvilken den tillfällige preussiske utrikesministern Thiele frånkanner grefve von Beust all rätt att blanda sig i berlinerkabinettets diplomatiska förbindelse med dess nordtyska allierade. Neue sreie Presse säger: Af det preussiska meddelandet framgår som ett faktum, att Preussen skickat depescher till Dresden, hvilket hittills törnekats. Preussen är dorrfihl harättimadt.e man f(Iatarrpila Aamnt