Göteborgsposten – 11 augusti 1869, sida 2

Då hon föll ville hon falla med behag. — Ingen skall se mig gråta, ingen skall höra mig klaga, sade hon till sin far; försök att likna mig. Hon visade ett beundransvärdt lugn vid sin återkomst till slottet Courtomieu. I hennes bleka ansigte förändrades ej en min, då domestikerna betraktade henne med blickar, som tycktes vänta en förklaring öfver denna oerhörda tilldragelse. — Man skull kalla mig fröken, som hittills, sade hon i befallande ton. Hvem som skulle glömma denna befallning blir bortkörd. En kammarjungfru glömde den samma afton och uttalade ordet: madame ... Den stackars flickan blef ögonblickligen bortkörd oaktadt sina tårar och böner. Alla tjenarne i slottet blefvo förbittrade. — Hoppas hon då, sade, komma oss att glömma att hon är gift och att hennes man skickat henne tillbaka hit! ... Ack! hon skulle ha velat glömma det sjelf. Hon skulle ha velat utplåna tillochmed minnet af denna olyckliga 17 April, som sett henne som flicka, gift och enka. Enka! ... det var hon ju i sjelfva verket! ... Men det var ej döden som röfvat hennes man ifrån henne, det var, trodde hon, en annan qvinna, en rival, en nedrig och trolös flicka, som förlorat sin heder, Marianne med ett ord. Och hon, som blifvit med förakt öfvergifven, bortstött, tillhörde sig dock ej mera sjelf.