Göteborgsposten – 10 augusti 1869, sida 1

larsmorgon steg hon upp blekare än den föregående, hvarje dag utvidgades de blåaktiga cirklar som omgåfvo hennes stora svarta ögon. Fordom liflig och rörlig, hade hon nu blifvit trög och lat. Hon gick ej mer, hon slipade sig fram. Ofta satt hon hela dagarne orörlig på en stol, med sammanbitna j läppar, med blicken stirrande i rymden. Ofta rullade stora I tårar ned för hennes kinder. I — Stackars flicka! hördes gårdsfolket upprepa, hon : af allt mer och mer för hvar dag. — Man måste vara rättvis och erkänna att hon ingenting har att vara glad öfver, sade Poignot. Hon har blifvit uppfostrad som en drottning och nu lefver hon på barmhertighet . .. Hennes far har blifvit guilottinerad, hon vet ej hvad som blifvit af hennes bror... Man skulle kunna sörja för mindre. Åtskilliga gånger hade abbe Midon orolig frågat henne: — Ni lider, mitt barn, hvad fattas er? ... — Jag lider ej, herr kyrkoherde. — Hvarföre ej anförtro er åt mig? Är jag ej er vän? Hvad fruktar ni? i Hon skakade sorgset på hufvudet och svarado: — Jag har ingenting att anförtro er! ... Hon sade ingenting. Och dock var hon nära att dö af sorg och ångest. Trogen det löfte hon gifvit Maurice, hade hon ingenting nämnt, hvarken om sitt tillstånd eller det giftermål som hon ingått i den lilla kyrkan i Vigano. Och med en outsäglig fasa såg hon det ögonblick