Göteborgsposten – 10 augusti 1869, sida 1

på många ställen läses till och med: Maison å louer! Att ejolfva gatorna dock vunnit i reguliert afseende är en välsignad sak, isynnerhet för resande, ty man hittar så ofantligt lätt öfverallt. Parisarne, de oförnöjda själarne, ha emellertid åtskilliga reflexioner för sig, som alls icke anstå kejserliga, lojala undersåter. Här och der har man gjort små öppna cirkelformiga platser och från dessa utmynna 6—8 gator, hvilka utan den ringaste afvikning sträcka sig regelrätt ända sram till en annan likadan plats. De der runda platserna påstås enkom vara byggda för att i händelse af behof uppställa en kanon på. Det går der an att rikta den hvart man vill, alldeles som ett teleskop, och hvad vederbörande sålunda få i kikarn kan omöjligen komma undan. Asfalten har redan förut omöjliggjort alla — barrikader. En sak har dock förvånat både mig och andra främlingar, och det är att rue Montmartre och rue Faubourg Montmartre, hvilka båda umynna emot hvarandra vid den lifligasttrafikerade bland alla boulevarder, boulevard Montmartre, och hvilka alltid tjenat såsom bål verk vid revolutionerna, äro fortfarande belagda med — tuktad sten. För öfrigt är det anmärkningsvärdt med hvilken hastighet man bygger i Frankrike. Man murar icke såsom hos oss med småtegel; nej, man lägger stora fyrkantigt huggna klippstycken på hvarandra. Hvarje sådan sten kan ibland behöfva två, tre hästar, för att fors!as till platsen för byggnadsarbetet. Och inredningarne af husen gå äfven på en ofantligt kort tid. Nästan alla materialier arbetas neml. färdiga på andra ställen och passas sedan in på sina platser. Såsom ett exempel bland andra kan jag nämna PalaisRoyalteatern. För icke fullt en månad sedan stängdes den i anseende till reparation, och igår öppnades den ånyo, omförgylld och nyreparerad från golf till tak. Bänkar, stolar, fåtöljer — allt är nytt. Man slutade med Gavaut, Minard Comp., densamma som nu ges på Humlegårdsteatern i Stockholm, och man börjar med samma pjes. Flera af de andra teatrarne hafva stängt sina portar för sommarterierna och de bästa artisterna ha lemnat Paris för att flacka om kring och gastera, alldeles som hemma i Sverige. På stora operan har man i sex veckors tid icke haft annat att bjuda på än Profeten och Faust och med ingalunda framståenge sångare eller sångerskor. Men i det fallet skiljer man sig betydligt från operan i Stockholm. Der är det omvexlande repertoire nästan för hvarje afton och heldre stänges loka len några månader på sommaren än att pu bliken bjudes på underhaltigheter. På Frangais blir man vanligen beiåten med sin afton. Om också några artister äro permitte rade, ha dock de återstående så framstående talanger att man riktigt kan njuta af represeatationerna. Favart och Reichemberg äro mina älsklingar på fruntimmerssidan. Jag såg häromaftonen båda två i Paillerons Zes faur menagesF och deras spel var oöfverträftligt. Reichemberg är en helt ung dam med nordiskt, blondt hår, (icke färgadt, som fallet ofta är i Paris!) och som vet att lägga en så rent jungfrulig ton öfver sina roller, att hennes spel blir fullkomligt afvikande från aktrisernas vanliga sätt att kokettera för publiken. Favart är en routinerad skådespelerska och har den stora förmågan att redan efter första scenen vinna åskådarne för sig. Det ligger en värma och en qvinlighet i hennes konstnälskap, som ovilkorligen elektrisera. Man observerar bäst hennes förtjenster, då man lörut haft tillfälle att se skådespelerskor, hvilka omöjligen kunna undvika att, i proportion till rollens vigt, låta en viss pretention framlysa i spelet. Sådan är m:me Fargueil på PorteS:t-Martinteatern der hon under vårens lopp skördat så mycket triumfer för sitt upptradande såsom donna Dolores i Sardous Patrie! Fargueil skriker så högt hon förmår, när det skall vara några effektscener, då deremot Favart alltid har något mildt i sin stämma. En karlavulen älskarinna är allt utom estetisk. Dessutom har Fargueil en ganska egen ovana, att, när klädningssläpet generar henne, sparka det tillbaka med toten; och hon gör det icke en gång under spektaklets lopp, utan hvar femte, hvar tionde minut. Denna mani har en skådespelerska, m:me Daloös, också karrikerat uti parodien Poterie, som gitvits på Palais-Royal-teatern. IRENE IT STENEN SATIR EINER