Göteborgsposten – 6 augusti 1869, sida 1

CS — — — — — ————7 Han frigjorde sin arm från dotterns och fortfor med svag röst: IIsartill skulle förklaringar tjena? Ack!... detta är en af de oförrätter som ej kunna repareras ... Ah! herr hertig, hvem skulle kunnat vänta sig detta? ... J ig har upplefvat oroliga tider, jag har ådagalagt min tillgifvenhet för den goda saken under farliga förhållanden, jag har varit utsatt för stora olyckor... men aldrig har min heder varit antastad. Det är i ert hus, af min mågs, den mans hand åt hvilken jag aunförtrott min dotters lycka som jag mottagit min första förolämpning ... Martial kan vara nöjd ... jag är träffad i hjertat. Jag känner att jag ej skall öfverlefva min arma Blanches förtviflan .. En tår darrade i kanten af hans röda ögonlock, han drog till sig sin dotter, omfamnade henne och sade: — Oh! dyra, älskade flicka, du som varit glädjen i mitt hem, du som är mig kärast af allt här i verlden, min egen Blanche, skall du kunna förlåta din gamle far sin villfarelse? ... Man skulle tvekat att öfvergifva dig om du haft en bror i ungdomsålderns fulla styrka! ... Hertig de Sairmeuscs panna purprades. — Ni har ej någon son, herr marquis, yttrade han, men vi äro vid samma ålder. Ni förstår, förmodar jag? Herr de Courtomieu förstod alltför väl. Han skakade sorgset på hufvudet, knäppte ihop bhälnderna, kastade en martyrs förrröstansfulla och undergifna blick mot himlen och yttrade i sin mest faderliga ton: — Jag tillhör oj det slags menniskor som vilja skipa rättvisa sjelfva, Den kristne ödmjukar sig då Guds hand