Göteborgsposten – 5 augusti 1869, sida 1

Hon var er på att hennes man ej skulle komma tillbaka, hon väntade honom ej... Hertig de Sairmeuse sökte öfverallt i grannskapet med domestikorna; men hon visste att det skulle vara förspilld möda, att de ej skulle triälfa Martial... Hvar kunde han vara? Hos Marianne helt visst... M:me Blanche kunde ej tro annat... Vid denna bittra tanke, som envist trängde sig på henne, kände hon sig nära att bli vansinnig; hon fattade nu brottet; hon drömde om den hämnd som man utkräfver med stal eller gift... Och ingen att förtro sig åt i denna oerhörda olycka, ingen att beklaga sig för. Beklaga sig!... Hon tyckte sig höra huru alla hennes gamla väninnor hånskrattade åt henne... Martial hade slutat sin natt med att insomna ... M:me Blanche utbytte, da dagen kom, sin hvita bröllopsklädning mot en svart, och man säg henne irra kring som en skugga i Sairmeusces trädgård ... Hon var : verkligen blott skuggan af hvad hon varit; denna natt, tillbragt under outsägliga qval, hade tyngt på hennes hufvud lika mycket som alla hennes föregående lefuadsar tillsammantagna. Hon tillbragte dagen instängd i sitt rum, vägrande att öppna för hertig de Sairmeuse och tillochmed för sin sar .. Men pa aftonen sramemot klockan ätta erhöll man nyheter ...