Göteborgsposten – 5 augusti 1869, sida 1

AA s 2 — —2— —— —hb—— — en skimrande guldton öfver det hela och se dessa skuggor här inåt skogsbacken till höger, hvilken sanning! Det är icke, såsom man anå ofta får se, blå skuggor med chokoade gärdesgårdar, stenar m. m. Det är sanning framför allt, enkel, flärdfri sanning — deraf skönheten! Det är färg i denna tafla, icke färger. Man stanne en stund framför denna tafla och man skall finna sanningen af detta omdöme. Och ändå — hvar finnes lappen? N:o 16,800 — nej, förlåt det var priset på taflan!!! — N:o 131 är Elisabeth Jerichaus mycket omtalade Strandning på Jutlands vestkust. Omdämena om denna tafla ha utfallit mycket olika, flertalet torde dock ha funnit ämnet alldeles för sorgligt, stötande på hvad danskarne kalla kadavermålning och visst är att i den blågredelina, nakna pojkkroppen med de hvita läpparne och den haltbrustna blicken ligger ingenting hvarken skönt eller tilltalande, likasom den vattenoch tårdränkta modren är en nästan kuslig bild af den tröstlösa förtvislan. Deremot är den frotterande bondhustrun med den kloka, uppmärksamt spanande blicken från början till slut en ypperlig figur. Den gamle sjöbussen, som, så att säga, kommer inramlande i bakgrunden gör, ohuru i och för sig en mycket karakteristisk figur, ett störande, nästan komiskt afbrott mot den sorgliga scenen i förgrunden. Att taflan är utmärkt målad lärer emellertid ingen kunna bestrida och som bekant har den vid tveme stora utländska konstutställningar blifvit prisbelönt. Filten, hvari den drunknade gossen ligger till hälften insvept är målad med en förvillande illusion. Men att taflan är för dyr derom torde slutligen endast vara ett, omdöme. Ytterst till höger hänger N:o 1 i katalogen Motiv från IIolssjorden vid Ringerige i Norge, målad af konung Carl XV, vittnande om att den nordiska konsten, icke blott dilettantismen, funnit en värdig tillflyktsort och en värdig utöfvare i Sveriges konungaborg. ln al de kungliga svenska nationalfärgerna — den blå — synes oss dock nog mycket dominera i denna tafla. Ofverst på denna vägg hänga N:o 576, en väl modern Magdalena af B. Wennerberg, N:o 573 ett par goda Hundar af Kiorboe och N:o 219 en föga tilltalande Oedipus och Antigone, af Alida Rabe. Vi inträda nu i rummet N: I till venster. Närmast dörren hänger N:o 21, Ed. Berghs ryktbara Björkskogs-interiör, hvilken, om den varit till salu, helt säkert icke skulle varit osäld i många timmar. Man känner ett starkt begär att spatsera in genom den öppna grinden och fördjupa sig bland de hvitglänsande björkstammarne, men så kommer mun ihåg, att man, (dessvärre!) icke är på landet utan midt i staden ehuru (dessbättre!) på konstutställningen och lemna grinden för att med Ragnar Lodbroks söner lyssna till konung Ellas sändebud, der de dystra i hågen frambära den för sagde konung sedermera så ödesdigra dödsposten. En bekant utmärkt penna (Victor Rydbergs) har i N:o 161 at Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning d. å. lemnat en lika förtjenstfull som grundlig analys af denna -I. Malmstroms yppersta historiemålning. Vi hänvisa våra läsare till denna intressanta uppsats och påpeka endast i förbigående den präktiga ljuseffekten till höger; stockeldens reflex på den drickande kämpens ansigte och hand. Det skimrar hemskt, liksom återskenet från blodörnen på den olycklige kung Ellas rygg. Följer så innerst i hörnet N:o 208, ett vackert Kustlandskap af A. Nordgren och på langväggen N:o 263 ett briljant Landskap med staffage at Amelie v. Schwerin mellan N:o 200 och 203, båda at B. Nordenberg. I den förstnämnde Ett brunnssällskap i Småland!har den värderade konstnären synbarligen sökt att vandra i den oförgätlige dUnkers fotspår, om med tramgång torde ni sjelf afgöra; oss tyckes snarare motsatsen. Gruppen till höger, den lilla flickan under bordet som klankar helsovatten och smålipar är dock en liten Nordenbergsk bit af den goda sorten. N:o 203, Kör af skolgossar i en svensk landskyrka är en törträfflig tafla. Perspektivet, inblicken i det nedre al kyrkan, läktaren med sin nötta och blankpolerade kant, det unga paret i bänken till venster, qvinnan i den vackra (blekings?) drägten och de båda barnen till höger (märk, den lilla idealiskt vackra flickan, som lutar sig mot modrens axel!) orgelnisten och framför allt bälgtramparen är allt af en illusorisk och slående effekt. Mindre lyckad förefaller sjelfva gosskören, ansigtena ha eu skäligen starkt slägttycke med hvarandra — i flepighet och grupperingen är något tvungen och onaturlig. Nu stå vi framför utställningens till