Göteborgsposten – 5 augusti 1869, sida 1

— — — — — älskar att framställa bilder af äkta nordisk natur. De skrosliga granitklipporna mellan och öfver hvilka den brusande vattenmassan störtar fram, äro målade med mästarchand, hvaremot vattnet något förlorar på jemförelsen med den straxt bredvid befintliga N:o 24, Edv. Berghs Vattenfall, der illusionen är så fullkomlig, att man nästan tycker sig se regnbågen spela i stänket öfver den skummande forssen. I båda dessa taflor lära vi att uppskatta och älska det halft melankoliska, men outsägligt sköna i vårt fosterlands natur. N:o 23, Skärgårdsvy af E. Bergh, är åter en af dessa taflor, framför hvilka man i timmar kan försjunka i drömmerier. kädde jag om den der taflan, skulle jag bestämdt aldrig behöfva längta efter saltsjöluft och saltsjöbad, yttrade en förtjust åskådarinna vid åsynen af denna tafla, och denna naiva kritik kan vara lika bra den som mången med lärda glosor späckad konstkritik på flera spalter. Mellan Kdv. Berghs båda mästerstycken hänger N:o 288, utställningens dyrbaraste skatt A. Tidemands Sårade björnjägare. Denna tafla är så bekant, om henne är så mycket både taladt och skrifvet, att det nästan skulle vara förmätet att tillägga något. Blott en enda detalj! Betrakta belysningen i denna tafla! Hvilken utomordentlig effekt med de enklaste medel! ilvar har väl penseln firat en större triumt än t. ex. i återgifvandet af den genom takluckan sakta utbolmande röken från eldstaden der borta i bakgrunden! Och huru mästerligt sater icke konstnären oss läsa in i själen på de varelser at kött och blod, som han ställer tramför oss! Det finnes ingenting dunkeit, inganting oklart i denna tafla, hela den enkla handlingen upprullar sig nästan omedvetet för oss, vi skåda början al denna scen ur lisvet i höga Norden, den trotsige, kraftige natursonins kamp med det fruktansvärdaste af skohjordar, den farligaste fienden till hans största, kanske hans enda rikedom. Kulminationspunkten af detta naturdrama ha vi framför oss och lyckligtvis kunna vi hoppas på en försonande upplösning. Några veckors öm vård i hemmet och denna kraftiga, oförderfvade natur skall ba segrat i striden mellan lif och död, rosorna skola åter blomstra upp på dessa vack a, nu så bleka drag, strålande af helsa och minnakraft skall han ännu en gång våga en dust mot skogarnes konung, ty i faran ligger vågot tjusande, något oemotståndligt lockande iör dessa representanter af mandom, mod och morske män. Längst till höger på denna vägg sinna vi N:o 73, Uygmors första besök hos sina föräldrar af Mathilda Dietrichson, ett synnerligen elädjande bevis på framåtgående och konstnärlig utveckling hos makan till en af Nordens högst aktade konstkritici. Den i violett stötande karnationen, som man eljest icke utan skäl anmärkt i fru D:s taflor, har här försvunnt och färgen är isin helhet tillfredsställande. Vissa detaljer i ungmors kostym och rescti äro målade med en raskhet, som lotvar det bästa för framtiden. Deremot skulle vi vilja anmärka, att Åmorsars drägt förefaller nog torftig, lappad och barsliten gentemot hans dotters eleganta resdrägt, äfvensom att den procedur han förehar med sitt lilla barnbarn icke är fullt tydlig. Deremot är mormor? en förträfflig figur, direkt gripen ur verkligheten. Taflan i sin helhet gör emellertid ett så godt intryck, att vi förvåna oss öfver att icke bredvid densamma skåda den betydelse: fulla lappen. Af de öfverst på denna vägg hängande taflorna är N:o 151 Stilleben? af Lerelle, N:o 105 Likfärd på Sognefjorden af Gude, N:o 293 Porträtt af f. d. landshöfding O. I. Fåhraeus ! at Troili och N:o 72 Pilgrim af fru Dietrichson, gamla bekanta från Musei tafvelgalleri. N:o 574 -kRäf på harjagt at Hiörboe är en ny och angenäm bekantskap, likaså N:o 26 Månsken vid Schevenningen, at Alb. Berg. Vi vända oss nu till venstra kortväggen och mötas så af N:o 119 Utsigt i Westman— —n——( .—— —-—-—-——--s———X-———1 — numuzonmux2sz.z———EXm————— — lands bergslag at P. D. Holm, i vårt tycke ett af utställningens förträffligaste landskap. Om ; denna tafla fäller en kompetent konstdomare (C. Wetterhoff i N. Dagl. Älleb.) följande smickrande omdöme: Se denna björkbacke i förgrunden! Det riktigt ängar en till mötes en varm, doftande sommarluft. Se björkarne huru de stå emot lulten! Det är en så förtrollande, sann illusion, att man efter en stunds betraktande känner sig riktigt underligt glad till sinnes! Se den vidsträckta, i sommarvärmen förtonande bakgrunden, som bildar en så harmonisk och enkel motsättning mot förgrundens solbelysta mark. Se just detta solljus, som genom taflans konstnärligt dämpade färg kastar aker eeeR———————————— —————— NR