Göteborgsposten – 2 augusti 1869, sida 2

må nu vara utförbar eller icke: den är doc på visst sätt genialisk och sörtjenar att bl allmänt bekant; ty kan det väl vara omöjli gare att lägga en bana ofvanpå marken ge nom Sahara, än att gräfva en jer nvägstunne under Kanalen? Italienaren skrifver i sh broschyr: Det finns på jordklotet ett land, ett stor land, nästan en hel verldsdel, om hvilken in gen bekymrar sig. Detta land är det inre af Afrika, som från Algeriets och Tunis grän ser sträcker sig i Söder ända till Nigritier eller Sudan. Det landet kallas Sahara elle Stora Öknen och är på kartan fördeladt i fen ergioner. Alla dessa tillsammans bilda Ighargars dal eller bassin, en flod som i likhet med Nilen flyter från tropikerna mot Medelhafvet. Denna dal, lika stor som halfva Europa, har dock sedan längst förrunna sekler städse förblifvit ouppodlad och fruktad af alla de europeiska folken. Engelsmän, fransmän och italienare känna egentligen i Afrika endast till Nubien och Egypten. Många tala om Nilens källor, ingen vet riktigt hvad den Stora Öknen är; alla de upptäcktsresor, som göras, afse nästan uteslutande Nilstränderna, allas blickar äro nästan endast riktade på Suezkanalen. Man följer i Europa mycket väl med, hvad som tilldrager sig i Kina och Japan, och vi veta ej, hvad som händer nära intill oss i Sahara. Man sar och söker köpmansvaror vid antipoderna, man idkar handel med hela den ötriga verlden och man försummar de rikedomar, som sinnas i Sudan, der man dock skulle kunna inleda stora handelsförbindelser med talrika befolkningar, der jorden är rik på alster, okända för de öfriga klimaten, och der man skulle ha oerhörda sträckor att kolonisera . .. Men ända hittills har det genom samverkande naturliga och politiska hinder varit nästan omöjligt för europeerna att genomfara öknen eller ens få några noggranna uppgifter om densamma. De sju eller åtta resande, som vågat genomtränga den, ha måst bekämpa många faror, så att de ej kunnat göra sig riktigt underrättade om förhållandena. Men sedan några få år tillbaka har de franska vapnens inflytande tillstadt flera europÅer att undersöka Saharas gränskanter eller slå sig ned i oaserna. Resultatet af dessa undersökningar har varit, att det skulle vara möjligt, ja, lätt för den civiliserade menniskan att med de medel, ötver hvilka hon förfogar, genomfara, uppodla och kolonisera denna osantliga sträcka; att inleda förbindelser med så många okända befolkningar och att öppna portarne för en oerhörd handel. Se der en ny synkrets, som öppnar sig för det verksamma snillets blickar i Europa. Ingeniörer, jordbrukskapitalister och handlande skola alla i detta företag finna användning för sin verksamhet och sina kapitaler. Man skulle ombilda Sahara och göra det tillgängligt; odla hvad som är ofruktbart, beolka hvad som är öde. Man skulle sprida rörelse och lif, der den resande nu endast möter scener af förödelse eller dödens tystnad; man skulle inleda förbindelser med betolkningar, sedan tusentals är skiljda från deu ofriga menniskofamiljen, och man skulle gerom bildningens öfverlägsenhet samt handelns inflytande förmå dem att göra sig delaktiga al sina likars välstånd. Men hvad skulle vara dess praktiska syftemål och tillämpning? vi veta, att mellersta Afrika är till sin ena hälft öde och obebodt, till sin andra hälft betolkadt och rikt på naturliga produkter. Det öde landet är Saharas öken. Det befolkade landet är Sudan eller Negrernas, guldSandons, elfenbenets, kådornas och de aromatiska frukternas land. För att komma till Sudan, mäste man passera igenom Sahara, som är den rakaste vägen, på hvilken en europe kan komma dit. Det finnes således blott en väg, för at homma till Sudan, och denna väg är Sahara som hittills varit lika farligt och otillgängligt bir de resande, som det öfriga Afrika, men hvars ovänliga natur skulle kunna ombildas genom det uppfinningsrika och skapande snille, som I våra dagar frambragt så många under på alla punkter af jordklotet. Vi skola visa, huru man skulle kunna förändra Sahara: ödemarken är öde, endast derför att den är beröfvad vatten. Må man söka att finna vatten, för att sukta dess sand, och denna ofantliga sandsträcka skall inom kort bli grönskande och bördig. Saharas oaser äro ju ingenting annat än delar al ödemarken, hvilka Jorts sruktbärande at källorna. Men om vatten saknas i Sahara på ytan, linnes det deremot rikligt under densamma, på större eller mindre djup. I Egypten gör