Göteborgsposten – 2 augusti 1869, sida 2

Betjenten, som kom och ögpnade porten för honom, var nära att falla till marken af bestörtning — Ni, herr marquis? ... — Ja, jag! ... Låt tända på en brasa i salongen och bär till mig kläder till ombyte .. Betjenten lydde, och snart befann Martial sig ensam, utsträckt på en kanaps framför kaminen. — Det skulle vara skönt att sofva, sade han för sig sjelf. Han försökte, men det stod ej i hans förmåga. Hans tanke flög bort till Sairmeuse, till denna bröllopskammar, vid hvars inredning den mest utsökta lyx var nedlagd. I detta ögonblick hade han bort vara der, hos Blanche, den unga sköna qvinna som var hans, som han ej älskade, men af hvilken han var passioneradt älskad . IIvarföre hade han öfvergifvit henne? ... Var hon ansvarig för marquis de Courtomieus nedrighet?... — Stackars flicka!... tänkte han, hvilken bröllopsnatt! ... I dagningen inslumrade han likväl i en feberaktig sömn, och klockan var öfver nio då han vaknade. Han lät servera frukost åt sig, fast besluten att derefter återvända till Sairmeuse och han åt med god aptit då han plötsligt kom att erinra sig en sak. — Låt sadla en häst åt mig, utropade han. Fort!... på ögonblicket! . Han hado orinrat sig mötet med Maurice... Uvarfire skulla han oj becifor ar dit,