Göteborgsposten – 31 juli 1869, sida 1

1070 44 MUM TAIVV 18, 14 ned, de upplag som befrämja jordens fruktdarhet, men de derifrån utvecklade gaserna oro icke af det angenäma slaget. Ändtligen seträddes tribunen at kyrkoh. Ekdahl och några herrar tillhörande bestyrelsen. Den försts.ämnde uppläste några böner och åtskilliga ibelspräk. De hade en politisk tendens; de voro tillämpliga på mötets ändamål. Hr Ekdahl utsågs till ordförande. ÅBenagar mötet utse en sekreterare? — Ja, hr Oblsson, ropade nägra. Nej, häradshöfd. Islultgren, ropade andra. Ånej, hr Rosbeck, ropade de flesta — och så blef han utkorad. En herre, som stod bredvid mig, uttryckte sin missbelätenhet med hela mötet. Det hade tillkommit på skoj, sade han. Inbjudarne hade undanträngt inbjudarne till det förra mötet. Dessa hade blitvit utsatta för intriger. Mannen var ond, mycket ond och aflägsnade sig. Handl. Leufstedt, som förtjensten tillkommer i främsta rummet att halva gifvit mötet tärg och riktning, fick ordet, och utvecklade folkmötenas stora politiska och sociala betydelse. De skulle alltmera utvecklas, och derigenom skulle de alltmera blifva folkets röst. lan slutade sitt lisliga föredrag med utropet: rlefve nationen! hvilket af oss andra upprepades naturligtvis. kyrkoh. Ekdahl tog ordet derefter. ÄAtlt göra sig hörd och slå an var ej så lätt efter en så utmärkt begåfvad talare, som företrädaren. Hr Ekdahl har icke öfvervunnit den skänska dialekten, hvilhen i hans mun är allt annat än behaglig, men han gjorde sitt bästa uti att bjuda öfver hr Leufstedt, hvilket dock icke lyckades. Emellertid lät han oss veta, att stockholmsmagistratens brådska att utaätta riksdagsmannavalet var misstänkt, att meningen väl var att öfverrumpla valmännen, hvilket dock ej skulle lyckas. Meningen med detta möte var äfven att inhemta de personers politiska trosbekännelse, som önskade ifr komma vid det stundande riksdagsmannavalat och pröfva deras inre halt och beskaffenhet Hr Ekdahl förklarade sig nu likasom för tre år sedan hafva god lust att bli riksdagsman, och meddelade derföre sina åsigter, som naturligtvis i allt voro ytterst radikala. Armåen borde t. ex. reduceras; den kostade nu 20 millioner årligen, men utgifterna kunde nedsättas till 2 mill. om allmän folkbeväpning infördes. ln mängd högre embeten borde indragas, privatbankerna likaså, riksbanken inrätta filialkontor, och för bankovinstens ändamålsenligaste användande visste han också ———LLL — ver —— ———— ————— råd. Biof han riksdagsman, så skulle han 43 dagtinga med sin ötverty gelse, och endast då han dertill blef nådd och tvungen jemka med sig. Han biträdde helt och hållet den nyliberala klubbens program. Under företragets fortgång Sborde han en gång om mötet måjligen ansåg honom for gammal, slö och slapp att blifva representant? Å nej. — -A jo... — -Nej!. — o!. — ropades omvexlande. Jag bör anmärka, att oaktadt hr Ekdahls radikala uttalanden, och trots försäkringarne att han hvarken är för gammal eller slö, så tycktes dock bestyrelsen vara af motsatt åsigt, ty hr Ekdahls kandidatur godkändes icke. Han uppfördes ej på kandidatlis an, hvilket just icke var beskedligt gjordt. Hr Leusstedt fick återigen ordet och afhördes med odeladt intresse. Hans hela föredrag var utpregladt republikanskt och öfvertlödade af kraftfulla fraser, som uttalades med den sublima tillförsigt som han i alla sina föredrag inlägger. Den sistinforda represen tationsreformen var otillfredsställande, den ut: gjorde endast en uniformssörändring. Den måste blitva mera radikal. Den dag kunde ej vara aflägsen, då till riksmuseum såsom en kuriositet öfverlemnades den sista kröningsdrägten. — Längre fram förordade hr Leuf stedt, att Sveriges konung endast skall tilldelas, såsom fallet är i Norge, ett suspensivt veto, hvilken åsigt ogillades af kyrkon. Ekdahl, som påvisade att man kunde tilldela ministeren miisstroendevota och få en ny mnistör. Men derpå svarade hr Leufstedt, att med säduna ministerlörändringar vunnes ingeming — och så tystnade hr Ekdahl. Hr Leufstedt meddelade att hrr Grafström, Hedin, Å. Bjurholm, prof. Nordenskiöld och kapt. Mankell särskildt blifvit inbjudua till mötet, såsom riksdagamannakandidater. IIr Bjurholm undanbad sig skriftligen att komma ifråga. De andra voro hindrade, at hvarjehanda otursförsall. Hr Mankell bade måst resa bort, men en skrifvelse trån honom uppliästes, i saickrande ordalag; ville bli riksdagsman och biträdde den nyliberala klubbens program. Häradsh. IIultgren höll ett längre djupsinnigt, men något tråkigt föredrag i åtskilliga politiska, sociala och juridiska ämnen. Sedan man hört hr Loufstedt, var det alls icke värdt för andra att sticka sig upp, och derföre behandlades äfven hr Livån, som var ändå radikalaro än alla de öfriga, mycket ogrannlaga, så ogrannlaga tillochmed att man ropade bort med talaren!, hvilket bevisade att man i en demokratisk tolkförsamling, sådan som denna, just icke strängt höll på det fria ordet, men att man i alla fall hade en känsla för det passande, hvilken här gjorde sig gällande när det började gå för långt. Att de at bestyrelsen uppställda frågorna löstes på ett för denna tillfredsställande sätt, torde ej behöfva våmnas. Jag har ofvan omnämnt att kyrkoh. Ekdahls kandidatur icke lyckades. Deremot an— — — — — 8— —m mm do mom mo Kr hs