Göteborgsposten – 31 juli 1869, sida 1

—— H4—ä — O— För den som icke har tid eller råd att ip söka sina förströelser på å pass långt håll a som i Marstrand erbjuder lyckligtvis vår stad ännu ex konstnjutning af gedignaste art. Man is gissar lätt, att vi mena Konstutställningen. Men it vi erinra på samma gång derom, att när ännu i j en vecka passerat, är det slut på den fröjden 4! också. Den åttonde i nästa månad eller i morI gon 8 dagar till, är nemligen oåterkalleligen i sista dagen som utställningen hålles öppen i och här ifrågakommer naturligtvis ingen extr 1 respit på konstberidareeller akrobat manår. Från stora salen i öfra våningen ha redan 2:ne af vtställningens dyrbarasto taflor försvunnit: de norska brudgåfvorna till prinsessan Lovisa, Gudes IIvalfiskfsångare och Tidemands Mormors brudkrona. Innan do inpackades togos dock af dem båda ganska lyckade fotografier af föreståndaren för Göteborgs Musei Atelier, fotograsen hr J. P. Peterson, uvilka försåäljas såväl i utställningslokalen som i stadens bok3 lådor. För att lemna tilllälle åt den stora allmänheten att bese utställningen är inträdesafgitton i dag och om Söndag nedsatt till 25 öre, den lägsta inträdesasgift, som gerna 76.8 kan ifrågakomma. på tal om utställningen kunna vi omnämna, att en af de mest framstående och ansläende utställarne. danske marinmålaren C. 1. Sörensen med anledning af den furstliga sörmälningen blifvit utnämnd till dansk protessor. I det beramade skarpskyttemötet i Grunnebohed, kommer, som af annons i dagens N:o synes, äfven medlemmar af Göteborgs skarpskyttekår att deltaga. Priset för sjeltva resan är också särdeles billigt eller 2 rdr 50 öre och tiden så afpaesad, att deltagarne deri icke behöfva att för densamma försumma några af sina dagliga sysslor, hvarom allt finnes att läsa i sagde annons. Med lokalposten ha vi anonymt erhållit följande värderika bidrag till vår pekoraliesamling. Vi betvifla icke att ju dokumentet är autentikt, men vi tillstå uppriktigt, att de känslor som vi erforo vid genomläsandet deraf icke uteslutande voro af munter beskaffenhet, ty under det barocka i stafning och satsbildning framlyser dock den bittra smärtan hos djupt bedröfvande töräldrar. Det är en dram ur det husliga lifvet, som detta pekorale upprullar för oss; det har derföre mera intresse än dylika parodier på vett vårdadt bal uttrycka sig eljest bruka ega, hvarföre vi icke vilja undanhålla det för våra läsare: Ödmjukaste anhållan hos både Pastor och Kyrkorad i Östra H—s församling. Att såsom vår son Jan Gustaf uppför Sig Såsom bandit Eller Mördare mot sin hustru med hugg och slag Så att hon i hans Sälskap hvarje minut Star i fara för Lifvet — hon står nu här hos hans föräldrar med En blaslagen kropp — och Har denna Gång äfven undankommit med halfva Lifvet. Detta det nya Löftet han Gifvit derföre anhålla vi Sådant hämmas af både Guds och verldslig Lag att icke sådant får låga Rum i ett Kristligt samhälle, Som är både Synd och Skam — samt drager Sina föräldrars Gråa hufvuden förtit i grafven. Tro nu icke mera hans falska och ickrande Oskuld, Som är bevis på Motsattsen förty finge en ogärningsman Skydda sig med Sitt fagra prat Så blefve Lag ingen Lag. Medgif nu icke mera att den arma och värnlösa qvinna må vistas i den Grymme mannens Sällskap, Som snart kunde ändas med hans mord. — Ja hämma sådant beder föräldrars klappande och sårade hjertan. N. N. och dess Hustru. I ett gladt sällskap, hvari äfven befunno sig några manliga medlemmar af kungliga teaterns dramatiska scen, föll samtalet på de vil nämnde teater brukliga s. k. oöslitpengarne. Man skämtade hit och dit öfver desamma och slutligen utbrast en al de närvarande artsterna: Ja, jag för min del, har då intet skål att vara missbelåten med flitpengarne, jag har 14 gånger å rad fått åtnjuta sådane utan att yttra ett ord. — Ah, verkligen, berätta, berätta! ljöd det från alla håll. — ÅSaken var helt enkelt den, alt jag utanför scenen skällde som en hund, det var hela min roll. —Men i så fall fick ni ju ändå betaldt för — skällsordr, inföll hastigt en af sällskapet under de öfri högljudda munterhet.