Göteborgsposten – 27 juli 1869, sida 1

—— —— — — e — ——— — Chanlouinean hade bedragiv sig: man kan vara svartsjuk äfven på de döda! Men Maurice visste att dölja denna svartsjuka, dessa pinsamma tankar i djupet af sin själ och de följande dagarne visade han sig med lugnt ansigte i Mariannes rum. Hon hade nu återvunnit sitt fulla förständ, men krafterna ville ej återkomma. Det var henne omöjligt att stiga upp och Maurice kunde ej tänka på att lemna Saliente ännu ehuru han tyckte att marken brände under hans fötter. Denna ihållande svaghet började tillochmed förvåna den gamla sjuksköterskan. Hennes tro på sina örter, plockade i månskenet, blef nästan rubbad. Den hederlige korporal Bavois talade om att rådfråga en doktor, såvida, tillade han, det finnes någon sådan i detta vildarnes land. Ja, det fanns en läkare i trakten, och tillochmed en som hade mindre vanlig erfarenhet. Fordom fästad vid prins Eugenes lysande hof, hade han plötsligt lemnat Milano och kommit till denna obemärkta del af landet att dölja, enligt hvad somliga påstodo en förtviflad kärlek, enligt andras försäkringar en felslagen ärelystnad. Det var till denne läkare Maurice, efter mycken tvekan och långa öfverläggningar med Marianne, tog sin tillflykt. Han kom en morgon ridande på en liten klippare; men innan han lät föra sig till den sjukas rum, samtalade han temligen länge på värdshusets gård med Maurice. Han var en af dessa menniskor, hvilkas ålder det är