Göteborgsposten – 24 juli 1869, sida 1

enade folk skola illviljans och smädelsens skärande missljud ohörda förklinga, de smygande huggormarne skola blygas ölver att spruta sitt frätande gift på den jungfruliga bruddrägten och från hela Norden skall en enda innerlig bön tränga upp till den lögstes thron: 74lsignelse öfver de båda unga! Såväl i Danmarks som Norges hufvudstad håller man på med stora tillrustningar för att göra dagen, så långt som möjligt är, till en glädjedag för alla klasser och så naturligtvis äfven i främsta rummet i Sveriges sköna hulvudstad, den strålande nymfen, som nu prunkar i sin herrligaste blomsterskrud, der hon öfvergjuten af sommarsolens guld med vällust utsträcker sina lemmar mellan Mälarens och Östersjöns djupblå vatten. Från landsorten afhöras egentligen inga tillämnade festligheter, men det oaktadt skall nog intet samhälle för summa, att, om också mera enskildt, högtidlighålla dagen, och legio bli nog de skålar, som den dagen tömmas till de nyförmäldas ära. Måtte äfven en och annan stråle från glädjens sol tränga in i den fattiges koja! Om några festliga anordningar här på platsen ha vi ännu icke hört talas, och förmodligen komma de att inskränka sig till hvad Trädgårdsföreningen och Lorensberg kunna ha att bjuda på. Att på en sådan dag den offentliga välgörenheten här icke skall förneka sig, derom äro vi förvissade, oaktadt vi ännu icke ha oss bekant, i hvilken form detta kommer att ske. Och hvarföre skulle den enskilda barmhertigheten inom vårt samhällo just den dagen afbryta sin aldrig ubtinande verksamhet! Inga festliga anordningar, sade vi, med förlof, vi talade icke sanning då. Till vederbörande myndighet har nemligen i dagarne en ansökning blifvit inlemnad, affattad i ungefar följande ordalag: Till — — —. Då undertecknad ämnar att på ett festligt sätt högtid lighålla den dag, då kronprins Fredriks och prinsessan Lovisas sörmälningsakt i Stockholm firas, vågar jag anhålla om högvederbörligt tillstånd, att på aftonen d. 28 d:st — få anordna en blomsterfest, en non-plus ultra illumination, ett briljant lustfyrverkeri, tänker ni måhända, men var god hör fortsättningen — tå på Ilasselbladska ängen uppsända trenne mindre luftballonger. Sic titur ad astra! med ballonger, kronor, de båda kontrahenternas namn och hela herrligheten. Halvorsenska sällskapot har i veckan upphört att kampera på Ilasselbladska ängen, vch knallat sig at till Boråstrakten. Äfven der torde dock sällskapet snart ha kämpat ut, ty i den orten är man sedan långliga tider van att beundra de djersvaste ryttare — profryttare åtminstone. På Lorensbergs teater ha vi fortfarande Yankees och på Mindre teatero, sedan igår, Jahnkes. Om de sistnämnda kunna vi ännu icke yttra oss, men de förstnämnda, kineserna inberäknade, äro utomordentliga. Vi påminna oss knappast förut ha sett något sallskap af detta slag, som erbjudit så mycken omvexling, så mycken skicklighet parad med elegans i utförandet. Den 8-årige Tom Ethair är ett sannskyldigt litet underverk af vighet och smidighet, han viker ihop sig framoch baklänges med samma lätthet som man lägger ihop en nattmössa. Höjden af det mirakulösa uppnår han dock, när han baklänges nystar ihop sig som en boll och derefter utan någon påstötning rullar öfver teatergolfvet lika lätt som ett klot rullar fram i en kagelbana. Man skall ha en kropp af guttapercha och ett näsben af jern för att kunna våga sig på något sådant. Och ändå ser lille Tom hvarken veterisk eller tillplattad ut, tvärtom, han har en liten ganska hygglig näsa och hans trinda, välskapade lekamen skulle med fördel kunna begagnas som modell till en kyrkängel. Hans aldre broder Frank ger honom knappast efter i vighet bl. a. äro dennes saltomortaler på samma flick forbausende. IUrr Paul och Albert prestera det hardt när omöjliga i ÅLe Bår Imperial och den dubbla trapezen. I sistnämnda konststycke drifva de dock sin dja f. het utöfver det för vanliga nerver uthärdliga, också har publiken efter hvarje sådan der lissfarlig utflygt af de båda djerfva ynglingarne knappast sett dem åter välbehällna uppe på linan förr än den utbryter i skallande applåder, framkallade, föreställa vi oss, lika mycket al beundran för deras skicklighet som tillfredsställelse med att vågspelet utfallit lyckligt. Slutligen är sällskapets direktör, hr Arr-Jlee, en utomordentligt skicklig jonglör och knitkastare Ilan manierar de tunga, uddh vassa knifvarne med samma ledighet och sorgloshet, som voro de af måladt papp, de flyga glänsande och gnistrande omkring ögon, öron, näsa mun och alla lemmar på honom med sådan hastighet, att de mångdubbla sig för åskådaren. Det ser ut, yttrade en person härom aftonen, som om han jonglerade med ett dussin nyfiskade hvitlingar och liknelsen var, ehuru något egendomlig, dock ganska betecknande. De öfriga kineserna afstörre och mindre dimensioner, äro hvar i sitt slag fortrinlige och sällskepet i sin helhet väl värdt det ingalunda vanliga bifall, som här liksom annorstädes kommit det till del. Lägger man härtill, att programmet för hvarje aftons föreställning upptager ett eller flera muntra småstycken, utförda af associationssällskapet, kan det icke bestridas att Lorensbergs teater för I a FE 11 — A —