Göteborgsposten – 24 juli 1869, sida 1

— — Och så fick den fattige bondgossen den vackra prinsessan och de lefde lyckligt tillsammans i många, många år, och när den gamle kungen dog, ärfde prinsessan hans rike och då blef den fordne bondgossen kung och alla hans barn blefvo prinsar och prinscssor?. Så der slutade vanligen sagorna från vår lyckliga barndomstid, vi lyssnade dortill och trodde derpå: glöden i aftonbrasan tornade upp sig till strålande riddarborgar, der förtrollade prinsessor bevakade af eldsprutande drakar tittade ut genom fönsterna, spejande efter bondgossonbefriaren, och då slutligen Jon Blund spatserade fram ur kakelugnsvrån och berörde våra ögonlock med sin vallmospira, hägrade det ännu i drömmen af jättar och troll, välgörande sar och ståtliga kungabröllop. Så blefvo vi stora, blefvo gammalt förståndigt folk, som väl understundom kunde grumsa smått öfver kronoskatter öch kontributioner, men fuller väl visste, att prinsessorna i verkligheten nog aldrig skola komma att gifta sig med bondgossar, vore de än aldrig så fagra under kinden och aldrig så manhaftiga till karakteren— bondgossarne förstås och icke prinsessorna. Men vi läto gerna våra barndomsillusioner fara, ty vi sågo att de små prinsessorna blefvo bra gifva ändå, de som blefvo gifta — och det trofliga slutet på sagan, som vi i barnaåren funno så förtjusande, det vilja vi nu helst försaka, ty det är icke godt när bondgossar regera, si, det lärde vi oss också förstå med åren. Ty ännu vilja de båda öppna, redliga, och trofasta, förenado nordmannafolk, som bygga och bo vid elfvar och sjöar, mellan skogar och fjäll, på berg och i dalar, med kärlek och tillförsigt blicka upp till sitt konungahus, ännu