Göteborgsposten – 23 juli 1869, sida 1

Herr dEscorval hade råkat ut för bittra fiender, men han hade äfven den lyckan att finna vänner, hvilkas sjelfförsakelse hade en nästan sublim karakter. . Dessa officerare j;å half sold, som omgåfvo m:me dEscorval och Maurice, som sedermera lemnade abbå6 Midon sitt biträde, kände ej baronen annat än till namnet och anscendet. Det var nog för dem att veta, utt hun varit vän till kejsaren, till honom som varit deraskafgud, för att de helt och hållet, utan tvekan, skulle egna honom sina tjenster. Och dock kunde de ej vara okunniga om hvilka faror de löpte. De riskernde sina lif eller ätminstonesin frihet. De afstodo genom detta företag från sin halfva sold, från den usla lön som Restaurationen med njugg hand tilldelade kejsardömets gamla tjenare. Men hvad betydde det för dem! ... De triumferade då de sågo herr descorval gömd på Poignots vind och jemförelsevis i säkerhet. Derefter vidtog deras värf, som bostod i att leda spionerna på villospår till gränsen och hvilket tycktes dem vara en riktig barnlek. De trislade ej på att presten skulle läka den sårade. Det var så underbart att baronen ej blifvit dödad i fallet, det var så förvånande att han ej uppgifvit andan på vigen, att Gud, sade de, ej skulle lemna sitt underverk ofullständigt. Det var derföre med gladt mod som de åter fattade tag i den bår, på hvilken korperal Bavois utsträckt sig,