Göteborgsposten – 23 juli 1869, sida 1

En ryslig ångest sammanpressade prestens hjerta. Denne bonde, som redan gifvit skydd åt en såral, skulle måhända ej samtycka till att mottaga ännu en. Abbå Midons röst darrade då han framställde sin begäran ... Redan vid första orden blef bonden mycket blek, och så länge presten talade skakade han allvarsamt på hufvudet. När han slutat yttrade han: — Vet ni, herr kyrkoherde, utt jag löper stor risk alt mitt hus blir ett lasarett för de upproriska. Abbe Midon vågade ej svara... — Man sade mig, fortfor fader Poignot, att jag var feg, emedan jag ej ville blanda mig i sammansvärjningen . . det var ej i min smak. Nu är det i min smak att taga vård om sårade. Enligt min åsigt är det lika modigt som att gå och skjuta af några bösskott ... — Ja, vi är en behjertad man! utbrast abbsn. — Pardieu! det vet jag nog. Gå och hemta herr AU Escorval ... Här finnes inga andra än min hustru och mina tre söner, ingen skall förråda honom . En halftimma derefter var baronen gömd på en liten vind, hvarest Jean Lucheneur redan förut befann sig. Från fönstret kunde abbe Midon och m:me dEscorval se de personer aflägsna sig, som skulle föra spionerna på villospår. Korporal Bavois, med hufvudet omlindadt af blodiga linnebandager, hade intagit baronens plats på båren.