Göteborgsposten – 23 juli 1869, sida 1

—— :—— ——— cr ERE REAR NRA ——— servera musik gralis, så bereda de sig dock riklig godtgörelse för denna menniskokärlek medelst rundlig betalning för den ofantliga konsumtionen af spirituosa, hvilken utgör alla hitkommande utlänningars häpnad. IIäromdagen satt en köpenhamnare med sin familj i Strömparterren och njöt af musiken, inklusive den förfärligt stora bastrumman, som egentligen är förfärdigad, tror jag, till soloinstrument för Ladugårdsgärdet. Dansken begärde to slasker öl. Vaktmästaren påaktade ej en så obetydlig reqvisition. Den beskedlige dansken förnyade sin begäran efter en stunds uppehäll. Ö!l, ja, svarade samme vaktmästare liknöjdt och mottog reqvisition på en butelj punsch, som skyndsamt serverades danskens grannar på högra sidan. Ölet, min gode man, upprepade den genombeskedlige dansken. Jaha, ölet, svarade vaktmästaren med liknöjd ton och — mottog beställning på lyra tutingar, som straxt serverades danskens grannar på venstra sidan. Ändtligen sent omsider fick dansken sitt öl. — Om allmänheten konsumerade mera öl och mindre qvantiteter punsch och tutingar, så skulle ganska säkert schweitzeriegarnes musikaliska menniskokärlek icke antaga så stora dimensioner. Det är en kuriös företeelse, att när allmänt klagas öfver brist på arbete, så lita de som ha arbete tvinga sig att icke arbeta. Så var förhållandet med hufvudstadens murare. De läto tvinga sig att nedlägga murslefven och hammaren, och höllo möten för alrt reglera arbetslönerna. Vid dessa möten var det icke de skickliga och väl aflönade arbetarne som dikterade besluten, utan de mindre skickliga som tillvällade sig makten för tillfället. Så som striken nu visade sig, utgjorde den både on protest mot den fria konkurrensen och en oförbehållsamt uttryckt åtrå att återgå till. skråtvånget. De större byggmästarne rönte ingen ovilja, den riktades mot småmästarno och verkgesållerna, som åtaga sig byggnads irbeten på låga ackord, som använda mindre: skickliga arbetare och måste gifva lägre daglön, men producera ett sämre arbete. Egentligen var striken föranledd af det stora byggnadsarbetet å Kungsholmen, hvilket för Hvitbetssockerbruks-bolagets räkning uttördes af en verkgesäll. Årbetarne läto der mer och mindre villigt tvinga sig att upphöra med arbetet, och oviljan riktades der mot en stackars verkgesäll, Lennström, ehuru denne stod dem mycket närmare än arbetsgifvarne, som gjorde honom till syndabocken. IIuru det hade gått honom är ej så lätt att säga; och utgången hade kunnat bli olycklig om icke polisintendenten Sundström i rättan tid inträtlat på stället och först talat humant, men allvarligt med de uppretade arbetarne och derefter bestämdt förklarat, att Lennström nu stod under hr Sundströms beskydd, samt att de visserligen, såsom manstarka, kunde anfalla den förre, men icke utan att först och tillika angripa hr Sundström. Ett så rättrådigt och modigt handlingssätt gjorde verkan; de sörbittrade arbetarne blefvo sansade och de hofsamma arbetarne intalade sina hetsiga kam rater att icke förgripa sig på Lennström, hvilken också under hr Sundströms beskydd fick emna byggnadslokalen. — Betecknando är omellertid, att polisintendenten Sundströms modiga handlingssätt icke omnämndes i mer än en af hufvudstadens tidningar. Om man än skulle vilja anse mureriarbetarnes förfarande mot en kamrat som en bagatell, så kan det väl icke annorlunda än såsom högligen klandervärdt betecknas, att personer, hvilka göra anspråk på bildning och hvilka annars gerna uppträda såsom arbetarnes målsmän, nu med ens blefvo mållösa gent emot en händelse som kunnat blifva ganska betänklig, och gjorde sig alldeles osynliga vid de arbetaremöten, som nyligen blitvit hållna och der just dessa målsmäns rådgifvarekall kunnat, rätt utöfvadt, hafva medfört god vorkan. Har man åtrå att stödja sig på folket, så bör man icke heller tveka att stödja folket och råda det, när så göres behof. Återigen har en af våra stora trähusstäder (ill betydlig del blifvit lågornas rof. Detaljerna vid branden i Gefle äro förfärande, men äfven lärorika. Man har under den se nare tiden ofta hört obenägenhet uttryckas mot den stränghet hvarmed Städernas Allmänna Brandstodsbolags antagna kontrollant öfver brandredskapen gått tillväga, och öfver hans yrkande på god brandredskaps anskafsande. hostnaderna för den nya brandredskapen äro alldeles olidliga, har man sagt.