Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 1

gen sinna vi slutligen under N:o 323 och 324, skildring. Ölver dörren finna vi ett landskap al öfver det skräpiga pantlånekontorets nakna och hårda, men gripande och natursanna prosa. Iöckerts historiemålning Monaldeschis mord (N:o 334) torde vara er bekant från Musei tafvelgalleri. Den hänger här i bättre dager än deruppe, dock ännu icke tillräckligt stark för att läta alla detaljer framträda. Ger man sig ro och en stund lefver sig in i handlingen, skall man dock snart uppfatta det lyckade perspektivet i bakgrunden, der de blifvande mördarne skymta fram, hufvud vid hufvud. Det är, som sagdt, en tafla, som icke får endast ilyktigt betraktas, men som vinner vid en närmare bekantskap. I N:o 327, Första och andra klassens väntsal at d Unker, äro vi åter genast inne i handlingen. Ilvilken ovärderlig skada för vår svenska konst var det icke, att konstnären ej hann tullborda denna tafla, som med sina minga figurer, vi ha räknat ända till 36 och derat ingen enda betydelselös eller så att säga ölverloppsperson, innehåller lika många karaktersteckningar ur lifvet, som den bästa roman! Ty liksom N:o 328 är äfven denna talla endast undermälad, hvarjemto vid inpackningen deral färgen icke varit fullt torr, utan på sina ställea runnit tillsammans, på andra åter utplänats. Allt detta oaktadt inger tallan det största intresse och vår tantasi ityller så gerna de raska konturer som målarens snille sramkastat. Midtelgruppen, det engelska paret, han så beqvämt och så ogeneradt varrangerad som möjligt, han visar verlden sin egoism lika oförläckt som sina skosulor, ton med L Ssutsletten ull hälften nerfalld, missbelåten och genomtråkig, de båda efter sista modet utstyrda barnen, som ha så rasande brädtom att få ner så mycket som möjligt, innan klockan ringer, barnpigan-negressen, mot hvars ebenholtshy den i förgrunden placerade unga damens hvita piym gör ett pikant afbrott, de båda personisikationerna at det turisterande Oh yes !-slägtet till höger, det unga paret till venster, om hvilker man kunde gissa både si och så, gruppen vid fönstret på samma sida, kort sagdt, hvarje ny figur erbjuder ett nytt intressant studium. Man har som en svaghet hos dUnker anmärkt just donna rikedom på karakterer, hvilken kommer intresset att splittras åt alla häll i ståället för att harmoniskt samlas på ett bestämdt hulvudmotiv, men vi sinna hari en ytterligare beröringspunkt med Ilogarth i åtskilliga at denne mästares skildringar ur folklifvet, der icke ens den till utscendet obetydligaste figur, det minsta biparti är oväsentligt, der, för att tala med Lichtenberg: en blodig satir kan ligga fördold under en oskyldig spindelväs. Till höger om ingäntvenne handteckningar af dansken A. J. Carsten, al hvars törnbeströdda konstnärslif, yttre och inre strider, prot. Dietrichson vid sin sluttö reläsning i April sistl. år lemnade on så lefvande N. Andersson, hvars täcka landskapsidyller aldrig förfela att anslå ett för svensk natur öppet sinne. Innan vi lemna denna minnets helgedom teckna vi oss till minnes den enkla, men vackra hyllning, som ligger i de rundtomkring densamma fästade lagerkransarne. Vår vandring fortsättes till rummet N:o 2, egnadt åt: Utländska konstnärers arbeten, hvarest hela väggen till venster under N:o 172— 178 upptages af utmärkta kopparstick af Paul Cirardet. Planchard, Cousens, Barlow och Th. Landscer. tt godt kopparstick uppväger många medelmåttiga kopior i olja, är en vishetsregel för hvarje samlare med konstsinne, och i denna samling finner man den bästa bekräftelsen derpå. Man betrakte t. ex. N:o 472, Girardets Taskspelare efter hnaus. Knaus är, som bekant, en at Disseldorferskolans koryfåer och Taskspelarne anses vara en af hans bästa taflor. Taskspelarens genom vexerceitier af hvarjehanda slag och ett knappt Levebröd? tunna och afmagrade figur har i detta ögonblick, då hans -korstnärsande beherrskar hela den okunniga och gapande bondhopen omkring honom, en anstrykning af värdighet som nästan skulle komma oss att glömma vagabonden, om den icke titFR Ta RE RC 4