Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 1

uppmärksamhet derifrin ... Det var ett t underverk att baronens rop ej hörts af någon deruppe. Medan den gamle soldaten tänkte öfver allt detta låg han på magen på den smala afsatsen och drog sig långsamt allt längre och längre ut åt kanten. Själen var stark, men kroppen darrade ... Att marschera mot ett batteri hade alltid tyckts den gamle korporalen en småsak; men att bjuda en okänd fara spetsen, att låta sitt lif hänga på ett rep!... Några svettdropp ar perlade hans panna, då han kände att hälften af hans kropp var utom klippan, och att den obetydligaste rörelse skulle slunga honom ut i rymden . .. Han gjorde denna rörelse i det han mumlade: — Om det finnes en Gud för hederliga menniskor, så måtte han nu öppna sina ögon, det är just rätta ögonblicket! ... Hederliga menniskors Gud vakade... Bavois var snart nere, med knän och händer söndersargade, men för öfrigt frisk och suud. Han föll som cen klump, stötande så häftigt mot marken, att han uppgaf ett doft klagoljud. Under mer än en minut blef han liggande på marken, alldeles bedöfvad. När han åter reste sig upp, fattade två personer, som han igenkände vara officerare på half sold, häftigt tag i honom. — Sakta! utbrast han, det är jag, Bavois!... De som fattat tag i honom släppte honom ej. — Huru kommer det sig, frågade en af dem i ho