Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 1

akrobatdrägten. Pojken vid hans fötter, som med ett illparigt leende betraktar den förbluffade bonden, och den lilla tl ckan till venster, deltagarne i hans sorgliga irrfärder och briljanta, utomordentliga representationer, äro likaledes förträtfliga typer. Huru målande har icke konstnären återgifvit de olika intrycken hos åskådarne af det intressanta konststycket: en flock kanariefåglars framtrollande ur en hatt. Dennes egare ger till ett rop at blandad förskräckelse och förtjusning, i det han tar sig i hufvudet, liksom väntade han alt der få vag i ytterligare ett eller annat tägelbo, den tjocke gubben deruppe i höet till höger skrattar så, att man nästan ser huru magen hoppar, under det hans granne, en qvinna, icke vet om hon skall le eller förskräckas öfver trolleriet. Hos gumman längst till höger är det deremot icke tu tal om den saken. Hennes bortvända ansigte, till flykt lyftade fötter och till en åtbörd af fasa och afsky utsträckta, kuotiga händer säga de icke tydligt: Alla helgon bevare oss! Här stannar jag inte en minut längre, här å den Onde med i spelet! Mannen, som smugit sig bakom konstnären och sett huru allt gätt till bildar ett förträffligt motstycke till den förskräckta gumman, hans smäsluga min tyckes säga: Trolleri? Puh, man vet, hvad man vet! N:o 473 och 474 Blanchards Derbykapplöpning och Holländsk jernvägsstation, båda efter Frith, äro förträftliga teckningar ur det blandade folklifvet, upptagande flera hundrade figurer, hvardera finnes det i dem dock ingen enda point, som icke är värd att studera, att taga reda på. Men detta skulle föra oss för långt; vi lemna med saknad dessa i alla hänseenden dyrbara kopparstick och ötvergå åter tll oljemålningarne. Närmast möter oss då N:o 357, Hvalt och gård vid Liebfrauenkirche i Halberstadt at W. Sleuerwald, ett perspektivstycke af stor effekt, N:o 352 af Geijer, en medeltidsscen, framställande en al dessa vilda, sköllande och plundrande riddare, som utgjorde sina grannars förskräckelse, återvändande till sin borg, medförande byte och fångar. Den ännu efter striden upphetsade riddarens djerfva och trotsiga drag, skarpt kontrasterande mot hans unga makas vekt qvinliga figur, de båda sängna riddarne, de hänande vapenknektarne och deromkring den dystra borggården med den snart öpp nade fängelseporten bilda en ganska intressant tafla. Bredvid hänger N:o 356,Schackspelet al Suwgert, en särdeles lin och tilltalande interiör från 16:e ärhundradet. Figurerna äro förträffliga, sammet och siden likaså, detaljerna (t. ex. vinet och frukterna) mästeiliga och det hela, ett konstverk från våra dagar, påminnande om en äldre berömd konstnär, Caspar Netscher. Den lilla barngruppen frumför papegojan roar genom täck naivitet utan att draga intresset från hufvudgruppen vid schackbordet. På motsatta väggen finna vi N:o 354 och 355, hvilka erbjuda det ovanliga af tvenne taslor, målade af samme konstnär och behandlande samma ämne, utan att vara en blott roproduktion. Det är två olika variationer öfver samma tema: ett utsatt barns upphivtande, hvari blott barnet och upphittaren äro desamma, men bipersonerna och situationen i öfrigt fullkomligt olika. På ena stället är den beö skedlige gubben, som tyckes ha till biyrke att gå omkring på bygden och leta efter små öfversihna barnungar, iförd en trädgårdsdrängs skepclse, hvad under då, att den lille sadersoch moderlöse hamnar i en lugn och stilla vvrå bland bergen, dit lifvets stormar tyckas ha svårt att hitta, i det ljutva hem, strålande af frid, solljus och grönska, som målaren trollat framför oss på denna tafla. På den andra är den hittuge gamle smed, och det är derföre till smedjan han beger sig med sitt rosenkindade hittegods. Denna talla, synes det oss, inger mera förhoppning om, att det stackars lilla våralösa barnet skall återfinna sina föräldrar, än den andra, ty den förträffliga figuren der till venster, den kraftige smeden, han vet bestämdt någonting om saken, tror icke ni detsamma? Figuren bredvid, den unge bondgossen, som tyckes berätta att der och der REAR ———————— LV LAl-XL