Göteborgsposten – 21 juli 1869, sida 1

tande ton, att baron d lscorval störtat utför, d då ni strax derefter lyckas klättra ned? Den gamle soldaten hade alltför mycken erfarenhet för att ej förstå allt det förödmjukande som låg i denna fråga. Den harm och grämelse han kände gåfvo honom kraft att försvara sig. — Olycklige!... utropade han i sin ordning hotande,t skulle ni våga misstänka korvoral I Bavois för att ha någon del i barovens olycka?... Huru!... då repet var afskuret kunde ni tro... Han tvärtystnade . .. Förenade sig ej alla omständigheter om att anklaga honom? . Han hade ett alltför tydligt begrepp derom, — För sju millioner! utropade han, jag skulle gälla för att vara en förrädare, jag!... Nej, det är ej möjligt... hör på hvad jag har att säga. Derefter berättade han hastigt och med en törvånande noggrannhet alla detaljerna vid flykten, hans sorg, hans ångest och alla de till utscendet oöfvervinneliga hiader han hade vetat att öfvervinna. Han talade i den ton hvari en förtviflad menniska talar, som är nära att tappa hufvudet, och i hvarje ögonblick upprepade han: — Skulle jag befinna mig här, mina officerare, om jag vore en förrädare? . .. Han behöfde ej försvara sig så vidlyftigt. Att höra honom var detsamma som att tro honom ... (Forts.)