Göteborgsposten – 14 juli 1869, sida 1

Chanlouineau var ej bland antalet af dem, för hvilka man begärde kunglig nåd... Dragen ur sin kärra utan att ha erfarit om brefvet varit till någon nytta eller ej, räknade han med grullig oro de lifdömda ... I ett ögonblick lästes ett sådant uttryck af ångest i hans blickar att presten som åtföljde honom lutade sig intill honom och hviskade: — Hvem ser ni efter, min son?... — Baron descorval. — Han har flytt i natt. — Ahl... jag skall då dö nöjd!... utropade den behjertade bonden. Han dog utan att blekna, lugn och stolt, med Mariannes namn på sina läppar... Nåväl! ... det fanns en qvinna, en ung flicka, som ej upprördes af de gräsliga scener för hvilka Montaignac var skådeplatsen. Fröken Blanche de Courtomicu förblef småleende som vanligt, midtibland en befolkning som var försänkt i sorg; hennes sköna ögon förblefvo torra under det så många tårar ruuno. Dotter till en man som under en vecka utöfvade en verklig diktatorisk myndighet, försökte hon ej rycka ifrån bödeln en enda af de olyckliga som blifvit dömda af militärkommissionen. Tanken på medlidande, som kanhända aldrig skulle ha fallit henne in, framkastades emellertid af tant Medie.