Göteborgsposten – 14 juli 1869, sida 1

räta veck 0o. s. v., och på ett par minuter skall Frankrikes hela senaste historia göra revy i er tankegång! Ni kan icke neka till att ni finner karlen intressant. Ja, ni skulle till och med kunna ha lust att trycka hans hand och be att få dricka brorskål på svenskt manår, och det utan att böja så mycket som den ringaste af era nacksenor för kejsaren och hans dynasti. Ett nytt regemente marscherar upp, med sina långskäggiga rimmermän i hvita förskinn och med blankskurade yxor öfver axlarne i spetsen. Liksom tusentals andra civila sätter jag benen i gång och följer med i takt. Musiken upphör icke ett ögonblick atttona. Den ena hällten af kåren aflöser den andra. Vi lunka förbi både hederslegionens palats och lagstiftande församlingen samt äro så framme på Esplanade des Invalides. Härformera trupperna en ofantlig fyrkant och jag får nu nys om att det är fråga om en vanlig s. k. mönstring. Jag har säledes narrat er med mig en ganska lårg väg för någonting temligen hvardagligt. Ersättning måste ni ha — om än aldrig så liten! Vi kunna ju som hastigast kasta en blick på de många fanorna. Alma, Solferino, Malakosf läser man litet hvarstädes mellan trasorna. Der står till och med Rom (hm!) och Puebla (bm! hm!). Ni känner er obehaglist stämd, eller hur? Så kasta då blicken ät ett annat håll! ... Seder, midt framför fronten af ett kompani solbrända gossar, står en gammal gråhårsman med fem medaljer på bröstet. Han håller lyftad högt i vädret en stång med den förgyllda franska örnen på spetsen. Fågeln är litet vingbruten — en ganska betecknande allegori — och från stången svajar en — trasig sidenlapp, angefär jemnstor med en borgerlig snusnäsduk. I gyllene bokstäfver skimrar: Sebastopel på lappen. Fanföraren olickar dock med hänförelse målad i blicken upp emot den egendomliga trolcen och ser så innerligt fortrostansfull ut. Troligen har han hopp om att snart få göra sin tana sällskap till det närliggande Invalidpalatset. Det är säkert den första reträtt han gör med nöje. Mönstringen lemna vi för resten å sido och tränga oss fram till platsen, der de olika regementenas marketenterskor församlat sig. En gapande hop infödingar, mycket mera vetgiig än vi främlingar, omger martisdöttrarne. seätt komiska äro de också att skåda. Sällan har jag sett ett sådant urval af korpulenta qvinnor. Fleras fetma är till och med bland de rundligaste man kan tänka sig. De flesta äro öfver medelåldern och se just icke kysstäcka ut. Soldaterna behandla dem som kamrater och hjelpa dem till och med att ordna ett och annat at toiletten för den förestående mönstringen. Till återtjenst bjuda de på en cognac ur lilla kuttingen, som bäres på ryggen. Uniformen är tör resten ganska treflig. Vanliga manspantalonger med hällor. Röd eller grön kjol; mycket kort, förstås, med en liten krinolin ocn en rad framskymtande hvita spetsar inunder, svart sidentörkläde, jacka sammanknäppt öfver bröstet, s. k. engelska tadermördare, smal halsduk och filthatt med plym. Om flertalet at dessa damer just icke töretaller som det skulle ha varit med när krutet fanns upp, som man säger, måtte det dock ha luktat krutrök på fullt allvar, ty många bära medaljer. Ett par af de dekorerade äro enögda, förmodligen minnen från slagfälten. Jag nämnde nyss Invalidhotellet. Etter vi äro så nära, kunde det kanske löna mödan att gora ett besök der. Det skall intressera er så mycket mera som Sverige i detta fall står så ofantligt långt efter alla andra civiliserade länder. Vi hafva då visserligen lefvat i en snart sextioårig fred och, om lyckan är god, kunna vi ha hopp om att slippa draga svärdet ur skidan på lika många tusen år ännu; men nog svider det understundom i hjertat, då man möter någon af dessa qvarlefvor från våra senaste krig och hvilka nu äro afspisade med några lumpna riksdalers pension, knappt uppgående till hvad en garnisonsknekt har i tobakspengar om året. De s. k. Prinsens subbar i Stockholm vill man väl aldrig framdraga såsom prof på någon irikostig välgörenhet. Alltså — till Invalidhotellet! Redan på afstånd imponerar det ståtliga palatset genom sin byggnadsstil, och dömen öfver Napoleons grat hvälfver sig majestätiskt ofvan tinnarne. Vid de stora jerngrindarne omsvärmas vi af en mängd karlar och qvinnor, som fresta oss till uppköp af fotografier utaf hotellets olika delar, leksaker i form af