Göteborgsposten – 9 juli 1869, sida 1

— — AnA — ——— fattat pennan, för att på så sätt inleda en liten förbindelse med hemlandet. Vanligen brukar en konversation börjas med hur står det till: och det är vackert väder i dag! o. s. v. — Jag vill dock så till vida skilja mig från slentrianen, att jag icke frågar er, hur ni mår, ty efter åtta dagars festande kan jag ungefär föreställa mig det, och hvad väderleken beträffar, är den allt utom vacker. Nej, i Paris ha vi för närvarande ett Ilerrans väder, och det lär just vara raka motsatsen till herrligt, hvilket begrepp är nästan synonymt med vackert. Ytterrockarne ha plockats fram ur ekrubbarne, damerna ha utbytt sina solfjädrar mot paraplyer, siacrekuskarne ha satt blanklädersfodral på hattarne, jordgubbarne serveras blöta på re stauranterna och omnibustaken äro mycket litet freqventerade. De, som isynnerhet förlora på affären, äro karusellegarne i Champs Elysåes och elesanterna i Jardin des Plantes. De förra gå miste om franska centimer och de senare om franska bröd; och båda parterna sakna publik, derföre att deras lokaler äro så publika som möjligt. För mycket frihet ekämmer allt och den fria luften kan vara riskabel nog äfven i Frankrike. Hade Jupiter pluvius varit ordentligt på sin post d. 10 och 11 Juni, så hade bestämdt intet rebelleri kommit i fråga. Parisarne hata vatten, både regnoch dricksvatten. En någorlunda försigkommen inföding vet knappast hur ett glas oblandadt vatten smakar. Han försätter det alltid med några droppar vin eller åtminstone en bit socker. Nu var det emellertid s. k. upphållsväder de der aftnarne, och till följe derat voro också boulevarderna uppehållsorten för en mängd flanörer af alla klasser. Man var visserligen belåten med utgången af det sista valet, men man visste icke hur man på något pikant sätt skulle kunna fördrifva de vackra qvällarne, och så tog en del af herrar valmän sig för att hurra och föra väsen. Men snart började sergents de ville att blanda sig i leken, och då vardt det flera hundra skrikhalsar, som gingo direkte ur valet och i qvalet. Ja — skämt åsido — hela upploppet har endast tillkommit af pojkaktigt okynne och icke haft den ringaste farliga karakter. Alla de der historierna om politiska stämplingar, sammansvärjningar, mutningsförsök m. m., som genom åtskilliga korrespondenter utspridts kring Europa, ha högst liten sannolikhet för sig och mycket farligare saker ha förr stått tryckta både i Rappel och Råveil. Största delen af dem, som hurrade och skreko, visste icke sjeltva hrarföre och tycktes ha ev nöje uti att få arbeta sig hesa. Jag hade sjelf den äran att få bli slungad fram och tillbaka bland folkhoparne och lärde känna Åupproret på temligen nära håll. Hade det funnits några verkliga ledare för massan, så skulle aldrig kejsaren ha kunnat i öppen vagn göra en promenad midt igenom de oroliga lederna, utan att bli det ringaste antastad, isynnerhet som han for utan all betäckning. Han helsades tvärtom med hurrarop. För öfrigt är opinionen nu bland parisarne alldeles densamma som i Stockholm etter de sorgligt ryktbara läktaredagarne. Man ordar vidt och bredt om skandalpress, okyn niga pojkar och nyfikna dagdrifvare, samt svär ett och annat Åsacrå nom de dieu! öfver polisen, som mer än vårdslöst behandlat sina batonger och Åjernhandskar — ett slags besynnerliga sörsvaravapen, som skrufvas fast öfver knogarne. De mera stillsamma skämta ötver hela tillställningen och dikta hop en mängd anekdoter om både häktade och ohäktade. Kejsar Napoleon har nyligen återkommit från sitt besök i lägret vid Chalons. Den 23 Juni var tionde årsdagen af slaget vid Solferino och de af deltagarne deri, som ännu äro i tjenst, firade en sorts åminnelsesest med parad och gudstjenst, samt erhöllo extra förplägning. Den vigtigaste nyheten för dagen är öppnandet af lagstiftande församlingens session,