Göteborgsposten – 5 juli 1869, sida 1

— hållet i den ton, som ensamt är hans — bekräftades den förut gjorda iakttagelsen, att han anser sig pligtig uppträda i hvarje vigtig fråga, icke för att belysa den, utan för att bevisa sin närvaro, och så den inprotokollerad. I ett afseende var frih. Ziljenerant uppträdande ganska märkligt, eller måhända riktigare uttryckt, särdeles karakteristiskt. Ilan erkände svårigheten för icke-fackmän, till hvilkas antal han räknade sig, att med tillräcklig säkerhet inlåta sig på den vigtiga frågan, som till behandling förelåg; vidare ordade han om sin obehagliga och oangenäma ställning, att nödgas uppträda mot en styrelse, för hvilken han hyste stor aktning, och derföre ville han inskränka sig till de delar, som utan sakkunskap kunde bedömas, hvartill han råknade trafikstyrelsens sammansättning och aflöning. För att derom yttra sig med anspråk på att bli uppmärksammad, och under förhoppning, att hvad han påyrkade skulle göra behörig verkan, skulle ingen fackkunskap erfordras? At hvilken beskaffenhet skulle väl den kunskap då vara, som här togs i anspråk? Kunde verkligen frih. Liljencrantz på fullt allvar hafva menat hvad han sade, eller sade han uppriktigt hvad han menade? — Det skulle visserligen icke hafva väckt någon förvåning, om t. ex. hr Jöns Rundbäck eller hr Johannes Andersson i Grude — på hvilkas urskilning och vetande man ej eger rätt draga stora vexlar — börjat ett anförande dermed, att de i den föredragna frågan ej egde någon fackkunskap; men anspråken på friherre Liljenerantz äro vida större och hans ställning en helt annan. Han uppträdde här med positiva yrkanden att vissa tjenstebefattningar skulle indragas såsom obehöfliga. Om dessa yrkanden skulle tillmätas något värde, så måste ju förutsättas, att de grundades på insigter just i det förevarande facket? Annars låg ju i denna åtgärd endast en reproduktion af hr Jöns Pährssons förfaringssätt? Förvärfvandet af den erforderliga fackkunskapen hade på detta område lätt vunnits utan möda och tidsförlust. Frih. L. hade endast behöft i trafikstyrelsen göra sig underrättad om hvad de tjenstemän åligga, hvilka han ansåg obehöfliga. Men han gick ej så tillväga, och han rådgjorde icke heller med någon sakkunnig utom styrelsen, antagligen för att icke blifva rubbad i sin förut fattade öfvertygelse. Byråchefen i trafikstyrelsen ansäg friberren ur alla synpunkter öfverflodig — hr Key ansåg troligen nämnde tjensteman icke blott ötverflödig utan rent af både besvärlig och förarglig, af skäl som jag längre ner skall anföra. Frih. Liljencrantz trodde vidare, att nämnde byråchefs åligganden borde och hunde ötvertagas af sekreteraren, kamreraren, kassören eller föreståndaren för statistiska kon:oret, och det som ej kunde sägas tillhöra dessas embetsgöromäl — hvad det var antyddes ej ens — borde rätteligen af ötverdirektörerna vid någon af banmaskineller trafikafdelningarne öfvertagas, hvarvid friherren dock på grund af sim bristande fackkunskap förbisäg, att dessa tre öfverdirektörer icke ännu finnas. Sedan friherren först velat öfverflytta en del af byråchefens åliggande på föreståndaren för statistiska byrån, så förklarade han denne föreståndare obehöflig, och ville indraga honom. Det är troligen bristande fackkunskap, och i ganska stor skala, som vållat att friherren velat indraga nämnde föreståndare för en branche, åt hvilken i alla andra länder stor uppmärksamhet egnas, och det skulle icke skada om friherren vid tillfälle ville taga kännedom om vår med stor skicklighet utarbetade och högst intressanta jernvägsstatistik, hvars upprättande icke kan så lättvindigt åstadkommas som friherren föreställde sig. : tariernas och revisorns löner borde ock aedsättas, dervid naturligtvis afseende hvarken fästades på det arbete de förrätta, eller deras ringa utsigter till vidare befordran. Hvilken den kassor var som skulle ötvertaga en del af byråchefens befattning antydde frih. L. icke, men förmodligen menade han hutvudkassören, ty uppbördskassören ville han äfven indraga, och öfverflytta den senares åligganden på den