Göteborgsposten – 5 juli 1869, sida 1

klandret mot nämnde styrelser för deras otillbörliga liknöjdhet för den inhemska industriens billiga anspråk på uppmuntran väl icke direkt afvisats, men deremot såsom riktigt erkänts att styrelserna i första rummet ställt statens och i andra rummet de enskildas intressen, hvilka senare likvisst vetat förskaffa sig ifriga förespråkare till och med inom den del af tidningspressen, som annars bekämpat protektionssystemet och lika ifrigt påyrkat att den strängaste sparsamhet horde iakttagas äfven inom det ifrågavarande facket. Med nästan oamma varsamhet har statsutskottet behandlat den ändå kinkigare frågan om trafikväsendets ordnande vid statens jernvägar. Orsaken dertill har varit, hvad också utskottets mest aktade ledamöter oförbehållsamt erkänt — bristen på erforderlig sakkunskap. Utskottet har derföre försigtigt satt sig i efterhand och begärt af regeringen sörslag och utredningar, med underförstådd rättighet att granska dem. De ledamöter inom Andra kammaren, hvilka vid 1868 års riksdag uppträdde med de största anspråken på sakkännedom och i sylte att åstadkomma betydliga nedsättningar i trafikutgifterna, råkade redan då ut för det välfsortjenta missödet att blifva beträdda med falska och vilseledande uppgifter, som bibringats dem af personer hvilka ganska väl visste att de voro oansvariga för hvad af dem, mot vedergällning underhand, meddelades till sådana represententer, som gerna prunka med lånta fjädrar. Samvetsgrannare och mera klarseende representanter insågo deremot att huru nödvändig en sträng hushållsaktighet än är, så kan dock en för långt drifven sparsamhet, på detia likasom på alla andra områden, lätt leda till misshushållning, och specielt hvad trafikväsendet beträffar kan den medföra oberäkneliga och oersättliga olyckshändelser, på hvilka omständigheter likvisst de minst reflektera, som företrädesvis ledas — rättare sagdt missledas — af den egendomliga art af fåfänga, hvilken mest intensivt grasserar inom riksdagen. Det är också ganska beqvämt för dessa representanter att påyrka nedsättning i trafikkostnaderna och tillgodoräkna sig äran af den ne isättning som sker, under det ansvaret för de olyckor, som kunna inträffa, med frikostig band afstås till trafikstyrelsen. Äfven vid sistförlidne riksdag ålåg det statsutskottet, att i anledning af den kungliga propositionen om vissa grunder för förvaltningen vid statens jernvägstrafik och särskildt för den dervid anställda personalens aflöning, afgifva utlåtande, och samma varsamhet gjorde sig då bland pluraliteten gällande, och tvitvelsutan af samma skäl som tillförene. Men att förorda nämnde propositions antagande oförändrad, skulle ådragit utskottet törebråelser för undfallenhet, benägenhet för slöseri, glömska af den strängaste sparsamhet, möjligen för fruktan för trafikstyrelsen — sannolikt ock för brist på sakkännedom. Följaktligen alstyrktes bland annat den föreslagna normalstaten, jemte det att åtskilliga andra, sannolikt mindre välbetänkta, ändringsförslag gjordes. Att ändå mindre i Andra kammaren, än i utskottet, de för trafikens rätta bedömande erforderliga insigterna förefunnos, blef af diskussionen ådagalagdt. Sålunda t. ex. påyrkade hr Key, hvars egendomliga ställning i fråga om jernvägstrafiken jag längre ned särskildt skall beröra, mycket ifrigt, att den af K. M:t föreslagna öfverdirektörens vid banoch maskinatdelningarne befattning borde delas och öfvertagas af tvenne direktörer — en åtgärd, som trafikstyrelsen dock icke föreslagit — hvaremot de begärda och af utskottet tillstyrkta lönerna för distrikteheferna af samme talare bekämpades. — Hr Jöns Pährsson gick naturligtvis ändå mera radikalt tillväga, i det han ansåg att en högst betydlig nedsättning i samtliga embetsmännens och tienstepersonalens antal kunde vidtagas, och det utan att ringaste fara derigenom skulle uppstå; men då han derefter skulle anvisa hoilka de tjenster voro, som borde indragas, så stannade han vid baningeniörerna. Af hans yttrande