Göteborgsposten – 30 juni 1869, sida 2

4 — — — — Vv UCL al dock VISSL, all della ar en nodvandig förutsättning för att man skall kunna förekomma allvarligare kriser och stermar. Om några få månader skall den dag inträffa, som bringar Orienten och Europa på endast några dagars afstånd ifrån hvarandra: Suezkanalens öppnande. Den europeiska industrien skall härigenom kunna erhålla en utbredning, som intet land, ingen regering bör försumma att, i hvad på dem ankomma, bereda densamma. Afven vårt kära fosterland kan härvid ha sin roll att spela, om det icke håller sig tillbaka, utan begifver sig in itäflingen. Besynnerligt är, att, med undantag af Frankrike, som i sin dubbla egenskap af egare och köpman är intresserad i kanalen, Österrike är det enda land, som tagit några praktiska steg för att tillgodogöra sig de förändringar, kanalen ovilkorligen måste komma att utöfva i förhållandet mellan Europa och Asien och isynnerhet i det förras ställning till Kina och Japan. Wienerregeringen, som är fullt medveten om den vigt Trieste hamn skall komma att erhålla, har skickat en betydande expedition till de förnämsta platserna i östra Asien, i ändamål att göra sig underrättad om dessas handelsförhållanden och att till de nya marknaderna föra profver af österrikiska fabrikater. Resultatet af denna expedition måste utan tvitvel bli af stor betydelse för Österrike, och dess återkomst motses med desto större ifver, som expeditionen varit på ett vida mera tillfredsställande sätt sammansatt, än man kunnat vänta sig af det fordom så byråkratiska Österrike. Den utgöres neml. af flera praktiska män af obestridd duglighet. Ingen annan nation har i denna väg gjort något, fastän allas intressen äro deri lika mycket innefattade. Den väckelse, som Suezkanalen måste gifva åt Spaniens, Greklands och Italiens handel, kan lemnas ur sigte, såsom varande at endast lokalt intresse, till följd af sjelfva arten af dessa länders förnämsta produkter. Triest, Odessa, Taganrog och Donaumynningen måste inom få år erhålla en vigt, som de aldrig förr haft och hvilken lätt kan höja dem till jembredd med Marseille, om icke med Liverpool eller Southampton, från hvilka platser frakten är så mycket högre, att den engelska varan blir dyrare och derför icke kan bestå i täflan. Österrikes och i någon mån äfven Rysslands alster kunna sålunda vinna ett försprång framför Englands och Hollands. Äfven en del af sjelfva Tyskland skall ha fördelen på sin sida. Tyska fabriker omkring åtta eller tolf timmars jernväg från Wien, skola erhålla alla fördelarne af en förbindelse med Östra Asien genom små fartyg, lastade i Wien och seglande utför Donau, Svarta Hafvet och Suezkanalen, utan något bråk med omlastning. De bästa produkterna skola naturligtvis alltid ha sin favör; men i handeln med Asien ser man mera på priset, än på qvaliteten, och det är mycket sannolikt, att denna sakernas ställning skall länge forttara. Dessutom skall nog det industriösa Tyskland veta att förbättra sina produkter, då efterfrågan fordrar det. En nyligen utgifven rysk berättelse om handeln på Kina uppgifver, att hela denna handel, inoch utförsel inberäknade, uppnått en summa af i medeltal 2,500 millioner om året, hvaraf på Englands del komma 1,023 mill. och på Rysslands endast 33 mill. (öfverlandshandeln via Siberien). Denna proportion kan lätt förändras genom Suezkanalen, och om den icke snart skall förändras till förmån för Ryssland, skall den dock i alla händelser förändras till förmån för Tyskland och Österrike. I hänsyn till bomullstillverkning kan intet at dessa länder täfla med England, men båda kunna göra det i afseende på vanliga yllefabrikater, i kläden, i billiga smiden och billiga skinnvaror. Tyska smiden ha annorstädes förlorat sitt anseende, men de skola ännu finna en marknad i Kina och Japan. Ryssland kan i närvarande stund för handeln på Kina förnämligast lemna tvenne alster: råylle och spanmäl, af hvilka intetdera har något värde för aflägsna marknader; men det är mer än troligt, att stora sabriker skola inom några få år upprättas, för att förändra ullen till väfnader, och ångqvarnar, för att förändra spanmålen till mjöl, hvilka båda artiklar skola kunna säljas i Östra Asien. Att detta icke hittills blifvit gjordt, kommer sig troligen deraf, att dylika väfnader ej skulle i finna någon marknad i Europa och att spanj målen lätt säljes omalen. I södra Ryssland ligger hela handeln icke i ryssarnes händer, utan i judarnes och grekernas, hvilka lätt skola inse, med Kinaoch Japanmarknaderna i kikaren, fördelen af att förändra spanmål till lättare mjalform och ull till värnader. Och hvad angår arbetare för de nya yllesabrikerna, kunna de sås i Tyskland, om icke i sjelsva Ryssland. Man kan visserligen anmärka, att dessa