Göteborgsposten – 26 juni 1869, sida 1

QAO A ———— Ou est-tu un demon dans le corps dun ange, Qui vient tourmenter nos Coeurs, troubler nos esprits? Tio år göra vi erligen sitt till, och om än det ej torde kunna bestridas att la corps dun ange numera antagit dimensioner, som : skulle anstå minst en erke engel, finnes ännu ; tillräckligt mycket eld qvar i det lifliga, syd; ländska ansigtet, de strålande ögonen, för att ; fortfarande tourmenter leg coeurs, troubler les i esprits-. De små sylferna Camilla och Ulla i Tourntaire väcka, särdeles den sistnämnda, I både sympatier och bitall, hr Gunerius Ilali i j d j d i versen är tortsarande en skicklig ryttare iden högre skolan, hrr Anato och Pierre hvar för sig oklanderliga och hr Shelton en ganska humoristisk och derjemte mångsidig clown. Hrr Ernest och Schauwecker jörtjena båda att ses: den förres kraftproduktioner och den senares trapez volante äro fullt jemförliga med hvad man förut här sett i samma geure. Sjelfva den rymliga cirqwen är i torrt väder vida angenämare än gamla mancgen och efter omständigbeterna enkelt, men ändamälsenligt inredd. Under midsommardagarne har den högtiden till prydnad varit dekorerad med gröva guirlander och kransar. Orkestern är bättre än vanligen brukar vara fallet vil dylika föreställningar, men som ett högligen komiskt moment kunna vi icke underlåta alt inregistrera hurusom densamma, i det ögonblick, då en af skolhästarne skall låtsas vara död, mycket salvelsefullt uppstämmer musiken till — Tnteger vite, scelerisque purus. När det börjar gassa allt för hett mellan husraderna och, o-s emellan sagdt, den tiden kommer snart, hvad då? — IIvad då? Jo, den som har tid och råd kilar naturligtvis ut på landet eller lägger sig att plaska vid någon badort på vestra kusten. — Sannt! Men om hvarken tiden eller kassan medger en längre och dyrare badsejour, hvad då? — En däre kan fråga mera än sju visa kunna besvara, tala ur skägget, herre, hvad menar ni med ert eviga: Ilcad då? — Bevars, hvad ni iv hetlefrad, jag ämnade endast under så fatta omständigheter påpeka en liten blygsam vrå af varlden, nära Göteborg, med ångslupskommunikation flera gånger om dagen, med billiga rum, billiga bad och billig restauration, allt relativt förstås. — Näväl, och detta paradis på jorden heter? — Långedrag! — Längedrag, der har jag icke varit med min sot i är. — Så mycket bättre, det har då nyhetens behag. Klockan är nu 3,2, kl. 2 går ångbåten, har ni lust att göra en trip ditut. — Kör! Och vi foro. Det var Söndags och plat sen hvimlade at lustresande, Men detta var icke det mest förvånansvärda. Nej, hvad som slog oss med en viss admirations-förbluffning var den utveckling, hvari sjelfva stället synes stadt. Staketet kring Michaeliska villorna är icke längre det enda gröna man der får skåda: gräsmattor, buskar och trän, ja minsann, riktiqa trän, pråla med blommor och blad och prydliga nybyggnader skjuta upp här och hvar. Fjelfva restaurationsbyggnaden är utan och innan omsedd och det som serveras, i fast och flytande form, oklanderligt. En uppmärksammare värd än hr Ohman får man leta efter och det är något som vi göteborgare ha allt skäl att sätta värde på. Planen utanför värdshuset var genom tält, rotfasta och icke rotfasta buskar och barrträd omskapad till ett slags litet Tivoli, hvilket, ehuru det något erinrade om de intressanta grupper, som småbarnen med tillhjelp af Närnberger-leksaksaskar bruka stapla upp på julbordet, deck förlänade tallan en liflighet, som ingalunda saknade sin pikanta anstrykning. Från kägelbanan hördes klotens dofva rullande och pojkarnes gälla: fem sölloeller hel bataljon, hurrah, hurrah, hurrah, på verandan blandade sig muntert glam, skratt, sång och glasens kling-klang med vågornas akta sqvalp mot den steniga stranden, genom villornas öppna fönster syntes vackra fruntimmersansigten och luftiga sommartolletter, kort sagt, det hela såg riktigt småtrelligt ut. Ångare etter ångare lade till vid bron, släppande ut mörka rökmoln och ljusa grupper at Långedragsbesökande, det blet allt lilligare och ifligare framme vid värdshuset och inne i viloruna. solen som redan bebagsjukt började luta sin tindrande sysionomi mot vester kastade en ång, glänsande alskedsblick öfver nejden — och så foro vi till staden igen, alldeles icke belåtna med vår lilla utsar-. Om Långedrag sålunda, efter hvad det vill synas, har en framtid för sig, tillkommer