Göteborgsposten – 26 juni 1869, sida 1

Ilon vägrade att besvara deras ifriga frågor. Man ville åtminstone följa henne, men hon förklarade att hon skulle gå ensam... — Innan klockan två skall jag vara tillbaka och vi skola ha visshet, sade hon i det hon skyndade ur rummet... Att erhålla audiens hos hertig de Sairmeuse var visserligen svårt; Maurice och abbå Midon hade fått erfara det föregående dag. Marianne visste detta, men oroade sig ej deröfver. Chanlouineau hade meddelst henne ön lösen — af hvilken han sjelf nyss förut begagnat sig — som i oroliga tider öppnar de mest envist tillslutna dörrar. Under hela vägen tänkte hon blott på bästa sättet alt begagna sig af Martials bref. Borde hon infinna sig ödmjuk eller pockande, börja med att försöka göra intryck på hertigens hjerta och förnuft, eller straxt i början hota honom och utverka sig den nåd hon önskade genom att vicka fruktan hos honom? Hon hade bestämt sig för det senare då hon anlände till hertig de Sairmeuscs hus. I vestibulen gingo tre eller fyra kummartjenare och samtalade ... — Jag är herr Lacheneurs dotter, sade Marianne till dem, jag måste på ögonblicket tala med herr hertigen rörande konspirationen... Herr hertigen är borta. — Jug kommer för att meddela upptäckter... Det magiska ordet förfelade ej att göra verkan. — Följ mig då, sade en af kammartjenarne.